Jag är nytränad, saknar en pläd och förstår varför bilderna inte har optimal upplösning. Mia har hälsat på en kinesisk filosof och hittat surrogatföda.

Nytt träningspass
Eftersom alla vindar utom dom nordliga drabbar Udden, var jag inte ett dugg förvånad när jag gick ut idag. Det kunde förstås ha varit ändå värre, men snödrivorna räckte gott till.

Efter drygt två timmar går det att ta sig fram igen. Fast inte överallt. Min ambitionsnivå har sjunkit. Stigen ner till stranden och avloppstanken är oskottade, dessutom har stigen till dasset och vattenpumpen blivit hälften smalare.

Jag fattar inte riktigt varför jag skottar så djupt? Gräset måste kanske inte synas… Men det går av bara farten och hänger antagligen i hop med mitt behov av noggrannhet. För dumt huv’e får kroppen lida. Ett drygt träningspass som jag både känner i kroppen och ser resultatet av. Bra kombination.

Var är min pläd?
För ett par dar sen beslöt jag byta ut överkastet jag har haft på korgstolen mot den ljusgrön-rutiga pläden jag äger, men den är helt omöjlig att hitta! Jag fattar inte var jag har gjort av den?

Jag har för all del flera att välja på så det är ingen katastrof, men jag blir irriterad när jag inte kan komma på var jag har lagt den. Hur som helst hittade jag en annan som passar hyfsat. Det är ju det där med färger, dom ska helst harmoniera med varandra.

Högre ppi
Idag kom jag på varför bilderna inte hade optimal upplösning. Min skanner är inställd på 200 ppi (pixels per inch). Det räcker gott för vardagsutskrift och skärm, men är för snålt för fyrfärgstryck.

Beroende på vilket linjerastervärde skrivaren/tryckpressen har, bör skannerinställningen ökas till 300 eller 360 ppi för att få bra kvalitet på bilden. Det borde väl jag veta som undervisar i bildbehandling kan man tycka. 😉

Jag borde förstås ha tänkt på att kolla det innan jag började skanna, men det är så dags nu. Till mammas julklapp använde jag ju bilder direkt från kameran så där var det inga problem. Med kameran inställd på 5 MP (megapixel) klarar man gott och väl fyrfärgstryck om inte bilden ska förstoras alltför mycket.

Nu har jag skapat en ny genväg i skannerinställningarna för bildinläsning med upplösningen 300 ppi och högre bitdjup. ”Högre bitdjup” är i sig luddigt, antingen är det 16 eller 24 på den här skannern förmodar jag, men det räcker till för miljontals färger. Fler än så behövs inte, ögat kan ändå inte uppfatta dom.

Ny bekant
Medan jag satt i vardagsrummet och fortsatte rota i gamla fotografier igår kväll, roade Mia sig på egen hand. Plötsligt hajade jag till av ett konstigt ljud och såg till min förskräckelse två tassar uppe på dörren till vardagsrummet och dörren som rörde sig. Det var akut risk för klämda tassar igen så jag rusade upp och stoppade dörren.

Men Mia hade redan förflyttat sig till säkert ställe. Uppe på väggskåpet som finns bakom dörren när den står öppen. Där bekantade hon sig med en av mina kinesiska filosofer som står ovanpå skåpet.

Surrogatföda
Jag lät henne hållas och gick tillbaka in i vardagsrummet. Efter en kort stund hörde jag ett nytt ljud, ministenar som ramlade ner på skänken. Jag fattade genast vad det innebar.

På skåpet står ett snapsglas fyllt med stora sandkorn/ministenar som jag har plockat på nån sandstrand utomlands för länge sen och i sandkornen har jag stoppat ner fjädrar från ett antal fåglar. Dom ville Mia gärna äta upp.

Får man ingen levande fågel får man nöja sig med fjädrar förstår jag att hon resonerade. Möjligen finns doften av fåglarna kvar så hon lät sig lockas därför? Det blev ett abrupt slut på den måltiden kan jag tala om.

Mia tittade högst förvånat på mig när jag bannade henne. Det är inte utan att jag förstår henne. Stackars kisse, hur ska hon kunna veta att människor använder fjädrar som prydnad?