Jag har råkat ut för ett nytt datorhaveri och Uddens besöksstatistik slår nya rekord. Mia har slagit höjdrekord och känner sig som en sopa ibland.

Katastrof!
Under tiden som jag gjorde mitt bästa för att underhålla min gäst igår kväll stod datorn i strömsparläge. När jag så småningom skulle stänga av den helt, hördes ett konstigt ljud. Klonk, klonk lät det.

Först trodde jag det var min externa hårddisk som hade lagt av, men det var värre än så. Ljudet kom från min månadsgamla hårddisk! Den lät som om läshuvudet hade ramlat ner på disken och funge­rade givetvis inte.

Som tur är, lät jag teknikern städa min gamla bärbara i samband med hårddiskbytet så jag är tack och lov inte strandsatt även om jag inte kommer åt mina datafiler. Många program saknas också, men jag kan i alla fall kommunicera med omvärlden.

I morgon får jag ta burken under armen och bege mig till den norra änden av ön. Det är för mig ofattbart att en sprillans ny hårddisk kan rasa efter en månad? Rekord i bristfällig kvalitet.

Besöksrekord
Eftermiddagen har ”vimlat” av besökare. Sommargrannen psykologen var först, därefter tittade junior in, följd av min före detta granne och slutligen kom mamma ner för att få hjälp med att par saker. Kaffepannan har med andra ord varit i flitig användning.

Mamma bjöd förresten på middag. Hon hade med sig hemlagad Janssons frestelse som jag värmde och satte i mig medan jag fortsatte umgås. Idealiskt att kunna förena nytta med nöje.

Höjdrekord
Mia har satt höjdrekord. Dörren till vardagsrummet är högre än väggklockan… Där uppe gick hon plötsligt utan att jag hade hört ett knyst. Enda möjligheten för henne att ta sig upp var från skänken intill, men med tanke på att dörren är 4,5 cm tjock var det en bedrift att landa utan att tappa taget. Katter är verkligen fenomenala akrobater.

Nerfarten gick via väggskåpet. Efter att hon hade petat ner ett par prydnadsföremål, lyfte jag ner henne med milt våld. Hon såg helt oförstående ut. Varför fick hon inte gå där uppe och leka med prylarna?

Sophinken har också blivit undersökt och ”bebodd”. Storleken var som gjord för henne. Hon hade heller inget emot att bli upplyftad, utan satt lugnt kvar. Vid det här laget tror jag att jag har hennes fulla förtroende, hon vet att jag inte skulle komma på tanken att göra henne illa.

Utom när hon anfaller mina fötter. För att lära henne att det är en dålig idé, steg jag lite lätt på hennes framtass i kväll. Det såg ut som om hon fattade vinken, men det har hon förmodligen glömt nästa gång hon är på bushumör.