Jag har haft mamma på besök, blivit begåvad med tassar, gjort klar en julklapp och nackhåren har rest sig igen. Mias jaktinstinkt har gjort henne till tjuv.

Eftermiddagskaffe
Igår eftermiddag kom mamma ner på kaffe och en pratstund. Min ängslan över Mias reaktion visade sig vara obefogad. Hon låg i mammas knä en stund, men gjorde inga tecken på att följa efter henne när hon åkte. Skönt att hon har förstått att hon ska vara hos mig.

Tassar till handa
Efter att mamma hade åkt gjorde jag en kort utryckning till en person som hade ett tassigt dator­problem och passade samtidigt på att svänga upp hos händige släktingen för att hämta dom fyra tassarna jag hade blivit erbjuden.

Dom ljust midnattsblå tassarna i ett icke-sviktande material ska sitta under kylskåpsfötterna för att avlasta tyngden på frysen, inte min kropps­tyngd således. 😉 Killen som sålde och levererade frysen påpekade att en skiva vore bra, men tassarna ska göra samma nytta är det tänkt.

Färdigknåpat
Idag blev jag klar med Ifolorboken efter ytterligare några timmars knåpande. Den får vila tills i morgon innan jag slutgranskar den och genomför beställningen. Den blev inte alls så tassig tycker jag, så jag hoppas mottagaren ska uppskatta den.

Tassigt språkbruk
En av bloggläsarna tycker jag kunde ägna mig åt nåt viktigare än att kritisera språkbruk. Nu får han chansen till en ny kommentar.

Om jag inte är företagskund bör jag rimligtvis vara privatperson och en privatkund, inte personkund. Det finns heller ingen form av behöva som heter behövlig, det är bedrövligt att skriva. ”Fyll i nödvändiga uppgifter” ska det stå i formulären.

I senaste Annonsblad fick jag syn på ett bygglov för biltak. Jag hade ingen aning om att det byggs såna på ön? Vad jag förstår är det parkeringsdäck som avses. Så, nu har nackhåren lagt sig igen.

Mattjuv
Mias jaktinstinkt utsträcker sig också till torrfoder förutom dagens näbbmus. Idag inventerade hon en skafferihylla och kände doften av torrfoder från hyllan ovanför. Avståndet var inte längre än att hon nådde upp med tassen och kunde pilla ner påsen på golvet.

För att se vad som skulle hända sen lät jag henne hållas. Hon tog värdigt sitt byte mellan käkarna och bar det under bordet innan hon försökte komma åt innehållet. När hon krafsade på påsen, vändes den så att torrfodret rann ut efter hand som hon bar den till nästa ställe, men det märkte hon inte.

När hon släppte den på nytt och fortsatte krafsa var den upp och nervänd och redan så gott som tom. Då ingrep jag och pekade på ”matstråket” som låg på mattan. ”Oj då, vad bra” sa hon alldeles tydligt och satte i gång att äta med god aptit. Maten som finns i matskålen har hon bara smakat på, men lämnat. Att jaga och erövra sin föda retar smaklökarna mer.