Ett av gårdagens blickfång. Färgen heter vårgrön.

Jag har funderat på vad det är för skillnad mellan att vara spontan eller impulsiv – om det nu är nån skillnad?

Spontan
SAOL definierar spontan som ”plötslig o. oöverlagd, utan yttre påverkan”. Om nån som inte känner mig frågade mig om jag är spontan, skulle svaret tveklöst bli ja. Spontanitet är för mig ett sätt att uttrycka mig känslomässigt. Det kan antingen ske i verbal eller fysisk form.

Oftast är det fråga om den verbala formen. Det är då grodorna brukar hoppa ur mun på mig. Men jag tröstar mig med att motparten säkert uppfattar att det jag säger inte är illa menat och att jag inte har några baktankar.

Om jag ska vara elak är jag tvungen att tänka efter först för att hitta nån dräpande kommentar. Be­räk­nande är jag inte, det är alldeles för jobbigt. Om jag är ute efter en tjänst eller att få hjälp med nåt tycker jag det är enklare att fråga direkt. Motparten kan ju alltid säga nej.

Därför sätter jag också stort värde på spontanitet i min omgivning. ”Direkt från hjärtat” är min defini­tion. Alltså tror jag att alla andra är som jag. Vilket förstås kan vara helt fel.

Den som till exempel överraskar mig med en present eller en frivillig hjälpinsats kan naturligtvis förställa sig och egentligen ha ytterst skumma avsikter. Men det fattar inte jag. Åtminstone inte direkt. Först om mönstret upprepas med korta intervall kan jag bli misstänksam.

Senast hände det i somras. En ung (snygg) man var väldigt angelägen om att få stå till tjänst med några dagars mellanrum. Han tackade nej till ersättning när han hade klippt gräset och bytt olja i gräsklipparen. Så småningom kröp det fram att han ville låna en mindre summa pengar och att bensintanken i bilen var så gott som tom. DÅ fattade jag galoppen.

Impulsiv?
Om jag fortsatt ska hålla mig till SAOL så är defintionen på impulsiv: ”som följer ögonblickets ingivelse, lättrörd o. oberäknelig”. Hmmm, det tycks ju stämma på mig det också fast jag inte tycker att jag är särskilt impulsiv? Det beror nog på vad det gäller.

Att köpa ett klädesplagg eller en pryl som tilltalar mig kan jag göra i ögonblickets ingivelse, men om jag ska göra en större förändring i mitt liv behöver jag nog fundera och överlägga med mig själv ett bra tag. Ju större förändring, desto längre tid för eftertänksamhet och beslut.

Det skulle inte alls förvåna mig om mina medmänniskor tycker att jag är oberäknelig. Det tar jag för all del som en komplimang. Eftersom jag är förtjust i människor som kan överraska mig genom att säga eller göra nåt helt oväntat, vill jag också vara sån. Fast bara lite lagom.

Det kan trots allt bli för mycket av det goda och då slår oberäkneligheten över i labilitet i stället. Och nån vindflöjel vill jag absolut inte vara. Folk ska i stort veta var dom har mig, men tidvis bli över­ras­kade. Det är lagom.

Om man är oberäknelig är risken stor att man också är inkonsekvent… Efter att (en gång) ha blivit anklagad för det, har jag verkligen ansträngt mig att vara konsekvent. Jag har fått god träning i mina husdjur. En gång nej, alltid nej annars blir dom helt förvirrade. Det gäller barn också har jag förstått.

Fast helt konsekvent är jag inte. Idag hade jag tackat nej till mat, men lät mig övertalas utan större protester. Mina svagheter har förmågan att kunna ändra på besluten ibland.

Jag är således både spontan och impulsiv tidvis. Dessutom inkonsekvent ibland. Det kanske inte är så konstigt att jag lever ensam? 😀