Udden har badat i sol, jag har råkat ut för en vattenskada, lärt Mia sopturen, blivit matad av fru grannen och betraktat solnedgången.

Sol!
Mia ”snutt-Fia” och jag vaknade till ett strålande höstväder. Visserligen bara fyra plusgrader vid nio, men alldeles klart och helt vindstilla. Det var lätt att kliva ur sängen och ett nöje att hämta morgontidningen.

Vattenskada
På vägen hem från kursen igår svängde jag in till Pappersboden och investerade i en låda papper till skrivaren och ställde den i baksätet. När jag kom hem fick jag inte med mig alla prylar samtidigt, så jag lämnade bakdörren öppen i akt och mening att hämta lådan senare.

Jag märkte inget när jag hämtade tidningen i morse, men några timmar senare då jag hämtade posten upptäckte jag att bildörren stod öppen… Det hade den alltså gjort hela natten. Regnet igår kväll hade satt sina spår – halva undersidan på kartongen var genomblöt, liksom utsidan av bilsätet.

Hur i fridens namn kan man vara så glömsk/tankspridd? En vacker dag glömmer jag förmodligen bilen också nånstans. Det har förresten hänt en gång tidigare.

Som tur är ligger pappersbuntarna inslagna i fuktavvisande omslag, så dom hade klarat sig från vätan. Heder och tack för den förpackningsidén.

Soprunda
Idag tyckte jag det var lämpligt att lära Mia vägen till soptunnan genom skogen. Halva vägen kunde hon redan efter att ha följt efter junior när han cyklat hem. Den okända delen bekom henne inte ett dugg. Raggen såg visserligen ut som på en Rhodesian ridgeback där hon sprang, men hon följde villigt med. Jag behövde inte ens locka på henne.

Oplanerad middag
Till sopturen brukar höra ett besök hos herr och fru grannen, så vi gick ner till huset och plingade i klockan. Efter att ha tvekat några gånger vågade Mia följa med in. Juniors röst tror jag avgjorde saken.

Fru grannen var mitt i städtagen men påstod att hon gärna tog en paus: ”SÅ roligt är det inte att städa”. Medan Mia gick husesyn, förplägades jag med crêpes och kaffe. Jag borde förstås inte ha talat om att jag planerade mat… Med två crêpes och en mugg kaffe i magen behövde jag inte fundera på den nåt mer.

Belönande utevistelse
Vägen hem gick över sommargrannens tomt. I vanliga fall är man hemma på två röda, men den här gången tog genvägen minst en halv timme i anspråk.

Mia förevisade sina klättringskonster i varje träd vi passerade och tyckte det var gott att tugga på kastanjeskott. Det skulle sommargrannen säkert inte uppskatta, men jag lovade att inte skvallra.

Tiden fram till solnedgången tillbringades ute på hemtomten, jag hade ingen lust att gå in. För att göra lite nytta fuskkrattade jag framför ingången, tömde blomurnan och balkonglådan och  inspekte­rade nivån i avloppstanken.

Jag stod kvar ovanpå avloppstanken en lång stund och bara njöt. Mia parkerade sig i spanläge nere vid lärkträdet och hoppades på jaktbyte. Ju längre jag stod still, desto mer hörde och såg jag.

En vacker liten fågel klättrade längs en rönnstam, det prasslade nere i stranden, småfåglarna flög diskret kvittrande omkring i björkarna, insekter dansade över ängen och jag hörde löv som föll till marken. Först sedan solen hade försvunnit bakom horisonten gick jag in. Och kände mig oändligt rik.

Såna här dagar är senhösten helt okej.