Vintertiden har delvis börjat, ”snuttfia” har nästan kolliderat med en jycke, jag har fungerat som användarstöd och upplevt déjà vu.

Rätt men fel
I natt klockan ett slog vägguret två slag trots att tiden var rätt!? Efter några sekunder kom jag på varför. I söndags kväll ställde jag tillbaka timvisaren för att övergå till vintertid, men se det funkar ju inte på ett pendelur. Det måste naturligtvis stå en timme för att slagverket ska vara i fas.

Hur kunde jag missa det den här gången när jag alltid har gjort rätt tidigare? Alzheimer light förmodligen.

Modig kisse
I söndags kom sommargrannen psykologen knallande in på tomten med Kasper i ledband. Kasper är en levnadsglad och social hund av rasen cavalier king charles spaniel. Eftersom jag var ute på tomten stannade besökarna vid syrenbersån. Mia flydde uppför vindstrappan, men nyfikenheten tog så småningom överhanden så hon vågade sätta sig längst ut på trappan och spänt iaktta det fyrbenta vidundret.

Kasper var fullständigt ointresserad av Mia, men såg det lämpligt att markera på ett par ställen. Den långa linan medgav att han kom så nära trappan att Mia ansåg det säkrast att fly uppför vindstrappan igen, men hon var snart nere tillbaka.

För att aktivera Kasper medan vi pratades vid, kastade reservmatte boll. Det är det bästa Kasper vet, han tröttnar aldrig på att springa och hämta den.

Nu blev Mia också intresserad. Hon smög sig allt närmare Kaspers språngrutt och vågade sig till slut upp till fronten på Silverpilen. Varje gång Kasper sprang förbi, skjöt hon rygg och burrade upp svansen för säkerhets skull. Kasper ignorerade henne full­stän­digt, han hade bara ögon för bollen.

Då bestämde Mia att hon minsann skulle fånga bollen och satte i väg efter den. Men hur det kom sig, var Kasper i vägen så hon nästan kolliderade. Hon hoppade blixtsnabbt åt sidan och fräste till medan Kasper obekymrat nappade åt sig bollen och vände tillbaka till matte. Mia sprang omedelbart tillbaka till bilfronten och intog på nytt anfalls-/försvarsställning.

Utfallet satte trots allt sina spår. I fortsättningen gjorde Kasper en liten krok varje gång han passerade Mia, men hon nöjde sig i fortsättningen med att iaktta bolljagandet. Om Kasper hade stått still, är jag säker på att hon så småningom hade gått fram och snusat på honom. Hon är allt en modig liten kisse.

Modigt?
Att tacka ja till att lära nån använda Publisher utan att på länge ha genomfört utbildning i nämnda program är antingen modigt eller dumdristigt. Tack vare att jag har jobbat med Publisher i flera år, visste jag ändå att jag kunde bidra med ny kunskap.

Igår efter lunch infann jag mig som avtalat hos två användare som redan var riktigt duktiga tyckte jag. Det handlade inte om regelrätt utbildning utan mer om att svara på frågor och komma med lösningar på problem dom hade. En fråga återstod när jag lämnade dom efter tre timmar, den hade jag inget svar på utan bad att få återkomma.

Igår kväll hade jag letat rätt på svaret, testat funktionen (infoga bild i figur) och mejlade instruktioner om tillväga­gångs­sättet. Idag fick jag ett tack-mejl: ”Och tack för igår – det var faktiskt givande – och den här instruktionen!”. Skönt att höra att jag blev ”godkänd”.

Déjà vu
Under tiden jag satt hos användarna, slog det mig att jag kände igen situationen och allt jag sa. Just den här situationen drömde jag för ett tag sen om att jag befann mig i. Det händer rätt ofta så jag var inte alls förvånad. Det bekräftar bara uppfattningen att allt som kan hända redan har hänt.