Jag har låtit mig luras, pysslat om levande ting, provsmakat likörerna och druckit ur vinslattar. Och snart får jag vila ögonen på en av mina favoritmän.

Röd ceder
Via länken på en sajt om skadedjur kom jag till röd ceder (rodceder.se) och blev imponerad. Enligt deras information ogillar ett flertal kryp doften av röd ceder. Genom att placera ut dom små träkulorna kunde jag hålla pälsängrar, silverfiskar, malar, kackerlackor, kvalster och myror på avstånd på ett skonsamt och miljövänligt sätt.

Himla fiffigt tyckte jag och lät mig luras till att köpa både träkulor och cederträolja. Igår dök det upp en silverfisk på ett fat på diskbänken så jag beslöt skrämma i väg den med en av träkulorna. Den rörde sig inte ur fläcken, den eventuella doften hade ingen som helst inverkan!

Jag har nu mejlat samma bild som här intill till leverantören och skrivit ”Tydligen låter sig finska silverfiskar inte skrämmas av röd ceder?!” Det ska bli intressant att läsa deras eventuella kommentar.

Omhändertagande
Jag har tillbringat eftermiddagen med att ta hand om levande varelser, dvs mina blommor. Den lilla krysantemen jag fick av förra rektorn hösten 2008 har överlevt mot alla odds och har knoppar igen. Helt fantastiskt. Den fick nu flytta in i verandan för att inte frysa i hjäl i fall det blir frost.

Senaste besöket på Agrimarket resulterade i två höstastrar, en liljeknöl och klockljung fast jag inte skulle plantera nåt i höst… Men det är ju så roligt med blommor. Idag planterade jag dom ljuvligt lilafärgade astrarna i den nygrävda minirabatten och grävde ner liljeknölen på annan plats.

Sommarblommorna jag köpte från växthuset i Genböle i maj blommar än, hör och häpna. Dom har alltså blommat oavbrutet i fyra månader! Även om nätterna är kalla har frosten inte slagit till på Udden. Men när den gör det, är det bara petuniorna som överlever misstänker jag.

Besök i destilleriet
Det var länge sen jag rörde om i mina likörkärl senast, så idag tog jag en matsked och vevade runt. Ett smakprov är förstås obligatoriskt. Röd vinbärslikören kan jag börja servera när som helst, jättegod är den, men dom svarta behöver stå ett tag till. Om en månad kanske man kan börja smutta. Stort tack än en gång till händige släktingen för receptet!

Vinrester
Jag måste ha legat av mig när det gäller att dricka vin? I fredags tömde jag det sista ur en flaska som har legat i kylskåpet i flera veckor och igår hittade jag en slatt till i en flaska i skafferiet. Jag brukar väl väl aldrig lämna kvar vin i en öppnad flaska? Helt oförklarligt.

Den sista resten fick ackompanjera dagens delikata middag – ugnsstekt laxfilé med hollandaisesås, kokt potatis och broccoli. Mums. Jag håller helt med Filosofen, fisk är sagolikt gott i alla former.

Favoritskådis
Sen i torsdags visar en av dom finska kanalerna långfilmer med Richard Gere, han med utstrålningen som nästan får TVn att bågna. I gårdagens film var han fortfarande bara ett ”ämne”, jag föredrar honom i mogen ålder.

Visst är det lustigt att män får karaktär och personlighet först i medelåldern? Eller kan det bero på att jag har uppnått mogen ålder och därför föredrar mogna män? Fast tittgodis är förstås aldrig fel – bara jag slipper prata med dom. Det är ömsesidigt kan jag tänka mig.

Kvällen är alltså vikt åt Richard i rollen som bedragare. Av trailern framgick att han ännu inte var gråhårig, men väl i ”vuxen” ålder. Filmen bygger på verklighetsunderlag, vilket gör den än mer sevärd. Kolla in Fyran kl 21.00!

Jag har haft skygga besökare och gjort en liten byrunda.

Skygga besökare
Vid lunchtid dök dom upp, fyra rådjur efter varandra. Dom sneddade ängen nedanför köksfönstret, drog sig ner mot stranden, passerade trädgårdslandet och gick över till sommargrannens tomt.

Det som jag trodde var en mårdhundsstig är i stället en rådjursstig – eller både och kanske?

Liten byrunda
I eftermiddags tog jag och kameran en promenad upp till byn. Mina nya grannar syntes inte till, så jag kunde göra intrång på tomten utan att bli upptäckt. Fast huset kommer nog alltid att heta ”Möllers” för min del. Just idag såg den lilla stugan extra inbjudande ut i eftermiddagssolen.

Nästa anhalt var ett överenskommet besök hos Apan. Hans hus är ca 130 år äldre än mitt, byggt 1762 enligt uppgift, och under renovering. När jag var barn bodde farbror Birger, tant Lisa och deras två söner i huset. Jag var möjligen 4-5 år när jag senast var in i dom andra rummen, jag har bara sett köket på senare tid, så det var en intressant rundtur.

Jag kunde inte låta bli att skoja med Apan om att han har sysselsättning i minst fem år framåt. Men han trodde nog att huset ser annorlunda ut om två år. Den som lever får se.

När jag fortsatte min lilla runda i riktning mot turturduvorna, passerade jag professorns nya, fina grind. Fru professorn stod ute på terrassen, så jag bytte några ord med henne och hejade på hundarna som kom springande fram till stängslet.

Bonuspappan var i färd med att plocka ner äpplen och Mia smaskade på ett jaktbyte när jag dök upp ”bakvägen”. Jag hade lyckats pricka in kaffetiden igen, tätt följd av skyddslingen. Den här gången skötte han kaffedetaljen och jag dukade brickan.

Det fina vädret inbjöd till att sitta i verandan. Bäst att passa på, det kanske inte blir så många gånger till i år. Sen satt vi där och pokulerade tills skyddslingen bröt upp och jag tyckte det var dags att se om Udden stod kvar.

När jag kom hem njöt jag en stund av den fridfulla idyllen. Sjön låg spegelblank och älvorna dansade i dimbankarna över vattnet, hackspetten åt middag i sin favoritstolpe och solens sista strålar förgyllde höstlöven. Oj, vad fint jag bor!

Jag har nästan fått ett nervöst sammanbrott och haft ett pressat schema, men utan strykningar.

Snudd på nervkollaps
Jag hade knappt hunnit börja gläda mig över att ha datorn på plats i fullt funktionsdugligt skick förrän det var dags för nästa katastrof. I onsdags kväll började modemet tidvis tappa förbindelsen med internet.

För att utesluta eventuella problem hos operatören, skrev jag ett mejl till min bredbandsleverantör i går eftermiddag. I morse fick jag svaret att nej, problemen var avhjälpta sen i onsdags, det här måste antingen bero på modemet eller linan. Just så.

I mejlet fanns ett par tips på vad jag kunde göra för att eliminera ytterligare felfaktorer. Medan klockan tickade allt närmare deadline för avfärd betade jag av tipsen ett efter ett. Ingen skillnad. Efter några minuter tappade jag kontakten, fick ett nytt IP-nr tilldelat, tappade kontakten, etc. Fruktansvärt frustrerande. Till råga på allt var det fredag – hur skulle jag överleva helgen?

Jag började med att ringa min kund och tala om att jag skulle bli en halv timme försenad, sen ringde jag KIT och stämde av att jag kunde komma in med modemet halv fem, klockan fem stängde dom. Feltestet skulle inte ta så lång tid fick jag först besked om, men när jag beskrev symtomen kunde dom behöva en längre tids test. Hur som helst kunde jag få ett lånemodem, så jag slapp vara ”isolerad”.

Pressat
Jag dök upp hos kunden som utlovat, diskuterade fram en lösning på önskemålet och hann med en stunds användarsupport innan det var dags för klippning. 14.59 steg jag in hos frissan och pustade ut.

Besöket var lika givande som vanligt. Vi hann diskutera både det ena och det andra under tiden som hårtussarna föll till golvet. Strax efter fyra var jag fin, betalade och vände torpedplåten mot Kimito. Igen. Fjärde gången den här veckan! Det har aldrig hänt tidigare.

16.28 stegade jag in i KITs butik och väntade på att killen som satt i telefonen skulle avsluta samtalet. Efter en stund vände han sig till mig och sa ”M kommer snart” och fortsatte samtalet.

TD-8840

Eftersom jag hade pratat med M om mitt dilemma väntade jag gärna, då slapp jag förklara hela historien igen. Under tiden tog jag en titt i modemhyllan och hittade ett TP-Link-modem av den typ jag behövde. Jag kände på mig att jag förr eller senare skulle behöva ett nytt.

När M dök upp och hörde hur gammalt mitt modem var, tyckte han att det inte var nån idé att felsöka det. Han föreslog att jag skulle ta ett nytt och testa om det funkar, om inte var det fel på linan. Han gick fram till modemhyllan och tog tag i exakt det jag hade hållit i en stund tidigare. Det var alltså meningen att jag skulle ha det.

Efter att ha gett Silverpilen och mig själv lite bränsle ringde jag kvällens besökare för att tala om att jag låg efter i tidtabellen. Det passade bra, då behövde han inte jäkta tyckte han. Skönt, då hann jag till och med in i butiken och köpa nåt smaskigt tetilltugg bedömde jag.

Väl hemma hade jag en halv timme på mig att röja köksbordet, gömma dammsugaren, plocka undan diverse annat och duka bordet. Jag var faktiskt så effektiv att jag nästan hann ansluta modemet, men befann mig fortfarande i knäböjande ställning med en kontakt i handen när det knackade på dörren.

Modemtest
Några timmar och temuggar senare tog den sympatiske mannen farväl. Nu skulle  jag testa uppkopplingen. En ogenomförbar Windows-uppdatering höll mig på halster en stund, men när den gav upp och jag såg bakgrundsbilden på skärmen hade modemet redan etablerat kontakt med nätet. Yess, det funkade! Och funkar felfritt medan jag skriver det här inlägget.

Trots att det nya modemet är av samma typ (ADSL 2+) som mitt gamla, upplever jag en markant prestandaförbättring. I det här fallet gäller definitivt inte ”det var bättre förr”. Nu kan jag sova lugnt igen ett tag – hoppas jag!

Igår invigdes rosmuggarna, idag har jag gjort en räddningsinsats, fått ett gott skratt och förflyttats tillbaka till 80-talet.

Rosmuggpremiär
Igår tittade händige släktingen in. Det var väldans länge sen sist, men jag förstår att han har bråttom att bygga klart så mycket som möjligt innan vintern slår till.

Han skulle aldrig ha stigit över tröskeln om jag inte hade frestat med ett påfyllt lakritsförråd. Kvinnans list slog till igen. 😀 På så sätt fick jag honom att stiga in, sitta ner och tacka ja till en mugg av mitt allra godaste te, självfallet serverat i en av dom nya rosmuggarna.

Vi hade i stort sett bara hunnit dricka ur när nästa besökare knackade på. Min före detta granne var på besök i byn och hedrade mig också med en visit. Hon tackade ja till te efter lite trugande och fick inviga rosmugg nummer två. Själv drack jag ur min gamla vanliga temugg. Det är ju skillnad på folk och fä.

Räddningsinsats
Idag på förmiddagen satt jag som vanligt vid datorn när jag hörde en duns mot ett av fönstren i verandan. När jag vände på huvudet såg jag en liten fågel avteckna sig och tog för givet att den hade flugit mot fönstret i misstag. En stund senare hördes ytterligare ljud, så jag steg upp och öppnade dörren för att ta reda på vad som försigick.

På fönsterbrädan satt en blåmes som förtvivlat flaxade med vingarna och försökte ta sig ut. Ytter­dörren stod öppen så den hade förstås blivit lurad av fönstret som vetter mot ytterdörren och trott att den kunde flyga rakt igenom.

Jag fångade den försiktigt mellan kupade händer, men mitt grepp var så varligt att den tog sig loss. Den flög mot samma fönster igen och satte sig på i stort sett samma ställe. Nytt fångstförsök. Den här gången lyckades det.

Jag pratade med den hela vägen ut på trappan för att den skulle förstå(!) att jag bara ville återge den friheten. Med ett glatt tack-för-det-kvitter flög den sin kos och jag kände mig lycklig över att ha kunnat göra en insats.

Underhållning på hög nivå
Nästa lilla scenario utspelades när jag skulle hämta posten. Jag hörde att en ekorre var i farten vid uthuset men såg den inte. Däremot hörde jag att den befann sig uppe på taket. Gnisslet av vassa klor mot plåt går inte att ta miste på.

Jag tror bestämt att jag pratade med den också. Det kanske var det som skrämde den så den tappade greppet fullständigt. När den kasade ner över taket med alla fyra ben utspärrade kunde jag inte låta bli att skratta högt, det såg för dråpligt ut.

Den dråsade ner i syrenbusken, fick tag om en gren och återhämtade sig ett ögonblick medan jag frågade hur det gick. Som svar på min fråga tog den ett långt skutt över till granen men måste ha felbedömt avståndet och dråsade ner en gång till den stackar’n. Nu var det markvägen som gällde, sen hörde jag bara rasslet när den klättrade upp för granstammen. Antingen är det en ekorryngling eller en ovanligt klantig Kurre? Hur som helst fick jag mig ett gott skratt och har känt mig glad resten av dagen.

Back To The ’80s
När jag startade bilen efter kursen i kväll spelade dom Bob Marley’s ”Jamming” på radion… Låten fick mig att minnas 80-talet och afrikanska klubben i Göteborg. Där spelades det mycket reggae och all möjlig annan ”svart” musik.

httpv://www.youtube.com/watch?v=ffCmFDzaYyQ

Danskavaljererna syntes knappt i den skumma belysningen – utom när dom log – men dansa rytmiskt och medryckande det kunde dom allt. Dessutom var dom (flesta) artiga och belevade gentlemän som fick oss emanciperade unga damer att känna oss kvinnliga och uppvaktade som omväxling.

En härlig tid som flytt för länge sen. Tur att minnena finns kvar och kan väckas till liv bara av ett musikstycke.