Jag har nästan fått ett nervöst sammanbrott och haft ett pressat schema, men utan strykningar.

Snudd på nervkollaps
Jag hade knappt hunnit börja gläda mig över att ha datorn på plats i fullt funktionsdugligt skick förrän det var dags för nästa katastrof. I onsdags kväll började modemet tidvis tappa förbindelsen med internet.

För att utesluta eventuella problem hos operatören, skrev jag ett mejl till min bredbandsleverantör i går eftermiddag. I morse fick jag svaret att nej, problemen var avhjälpta sen i onsdags, det här måste antingen bero på modemet eller linan. Just så.

I mejlet fanns ett par tips på vad jag kunde göra för att eliminera ytterligare felfaktorer. Medan klockan tickade allt närmare deadline för avfärd betade jag av tipsen ett efter ett. Ingen skillnad. Efter några minuter tappade jag kontakten, fick ett nytt IP-nr tilldelat, tappade kontakten, etc. Fruktansvärt frustrerande. Till råga på allt var det fredag – hur skulle jag överleva helgen?

Jag började med att ringa min kund och tala om att jag skulle bli en halv timme försenad, sen ringde jag KIT och stämde av att jag kunde komma in med modemet halv fem, klockan fem stängde dom. Feltestet skulle inte ta så lång tid fick jag först besked om, men när jag beskrev symtomen kunde dom behöva en längre tids test. Hur som helst kunde jag få ett lånemodem, så jag slapp vara ”isolerad”.

Pressat
Jag dök upp hos kunden som utlovat, diskuterade fram en lösning på önskemålet och hann med en stunds användarsupport innan det var dags för klippning. 14.59 steg jag in hos frissan och pustade ut.

Besöket var lika givande som vanligt. Vi hann diskutera både det ena och det andra under tiden som hårtussarna föll till golvet. Strax efter fyra var jag fin, betalade och vände torpedplåten mot Kimito. Igen. Fjärde gången den här veckan! Det har aldrig hänt tidigare.

16.28 stegade jag in i KITs butik och väntade på att killen som satt i telefonen skulle avsluta samtalet. Efter en stund vände han sig till mig och sa ”M kommer snart” och fortsatte samtalet.

TD-8840

Eftersom jag hade pratat med M om mitt dilemma väntade jag gärna, då slapp jag förklara hela historien igen. Under tiden tog jag en titt i modemhyllan och hittade ett TP-Link-modem av den typ jag behövde. Jag kände på mig att jag förr eller senare skulle behöva ett nytt.

När M dök upp och hörde hur gammalt mitt modem var, tyckte han att det inte var nån idé att felsöka det. Han föreslog att jag skulle ta ett nytt och testa om det funkar, om inte var det fel på linan. Han gick fram till modemhyllan och tog tag i exakt det jag hade hållit i en stund tidigare. Det var alltså meningen att jag skulle ha det.

Efter att ha gett Silverpilen och mig själv lite bränsle ringde jag kvällens besökare för att tala om att jag låg efter i tidtabellen. Det passade bra, då behövde han inte jäkta tyckte han. Skönt, då hann jag till och med in i butiken och köpa nåt smaskigt tetilltugg bedömde jag.

Väl hemma hade jag en halv timme på mig att röja köksbordet, gömma dammsugaren, plocka undan diverse annat och duka bordet. Jag var faktiskt så effektiv att jag nästan hann ansluta modemet, men befann mig fortfarande i knäböjande ställning med en kontakt i handen när det knackade på dörren.

Modemtest
Några timmar och temuggar senare tog den sympatiske mannen farväl. Nu skulle  jag testa uppkopplingen. En ogenomförbar Windows-uppdatering höll mig på halster en stund, men när den gav upp och jag såg bakgrundsbilden på skärmen hade modemet redan etablerat kontakt med nätet. Yess, det funkade! Och funkar felfritt medan jag skriver det här inlägget.

Trots att det nya modemet är av samma typ (ADSL 2+) som mitt gamla, upplever jag en markant prestandaförbättring. I det här fallet gäller definitivt inte ”det var bättre förr”. Nu kan jag sova lugnt igen ett tag – hoppas jag!