Jag har ägnat mig åt sifferexercis, tror jag har blivit loppbiten och njuter i fulla drag av doften från mitt favorit-rakvatten.

Intressant sifferexercis
Tack vare sovrumsklockan som visar tiden i taket har jag full koll på (den mätbara) tiden. För ett bra tag sen upp­täckte jag att jag råkade släcka lampan kl 01.11. Sen dess har jag släckt 02.22 vid ett tillfälle och tänkte i mitt stilla sinne att nästa sifferkombination blir 03.33. I natt blev det bingo – jag släckte 03.33. Och där upphör mina ambitioner. Att lägga mig 04.44 tilltalar mig inte nämnvärt. Men det kan förekomma i undantagsfall. 😉

Loppa, löss eller …?
När jag hade lagt mig var det nåt som bet mig i låret efter en liten stund. I stället för att undersöka orsaken, fortsatte jag läsa medan jag stack ner handen under täcket och krafsade. Jag kände att nåt obestämbart fastnade under nageln och drog slutsatsen att jag hade lyckats ta i hjäl vad-det-nu-var.

Någon minut senare var jag tvungen att kolla bettet, det kliade som attan, men jag såg bara spåren efter mitt kliande. För säkerhets skull vände jag upp täcket för att kolla om det lilla krypet möjligen syntes till, men såg inget. Efter en stund mattades klådan av och 03.33 släckte jag som sagt och intog sovställning.

Efter ca en halv timme vaknade jag av ett nytt bett. Jag rusade upp ur sängen och in i badrummet, nu skulle jag till varje pris ha reda på vad det var för nåt som störde min nattro! Jag vände ut och in på nattsärken, undersökte den och skakade den våldsamt. Niente. Inte ett smack hittade jag.

Jag vet att det inte var en tvestjärt för dom nypen känner jag igen och i så fall hade jag upptäckt den, det här var nåt annat. Men vad? Jag räknade ut att krypet måste ha suttit på insidan av nattlinnet redan när jag tog på det och kände sig förstås trängt av att vara instängt. Bettet var troligen en försvarsmanöver. I natt får jag väl lägga in nattlinnet i frysen en stund innan jag tar på det för att slippa fler repriser.

Njutning för näsan
En av mina ”herrliga” vänner använder ibland ett rakvatten som doftar himmelskt. Jag har frågat vad det heter, men han minns inte, bara att det är italienskt. Just precis så doftar det i hela huset. Trots att den väldoftande mannen inte har sitt sin fot här. Jag har hittat ett surrogat – till doften alltså, inte till mannen!

Under PartyLite-demon fick jag nys om en ny variant av doftkrus. I en liten flaska häller man doftolja och stoppar ner några träpinnar som suger i sig oljan och sprider väldoften. Det tyckte jag var en suverän idé och beställde självfallet en ”Zen-hållare” eftersom namnet associerar till en del av min livsfilosofi. I veckan fick jag leverans och av en händelse(?) hade jag beställt en doftolja som doftar lika himmelskt som rakvattnet. Ett synnerligen lyckat köp! Min näsa njuter i fulla drag. 🙂