Jag har hälsat på barnmorskan, bjudit mig på restaurang, hälsat på Mia och fyllt i en hälsodeklaration.

Papa-prov
Idag var barnmorskan tillbaka från semestern och det var dags för cellprovet. Då jag undrade över uttrycket papa-prov, talade hon om att det kommer av namnet på upphovsmannen till metoden.

Barnmorskan – en mycket sympatisk kvinna för övrigt – tipsade mig också om att det finns östrogen-gel som alternativ till plåstret. Det lät bra, så det ska jag be att få av tjänstgörande doktorn som ringer upp mig i morgon. Om två veckor ringer ”charmknutten” och meddelar resultatet från cellprovet.

Att doktorn ringer upp är en nyhet för mig. Det närmaste jag har upplevt i den vägen var tidsbokningen på Djursjukhuset i Östersund. Eminent service, på så sätt slipper jag köa i telefon och jaga doktorn.

Hungrig
När jag var klar på vårdcentralen kände jag mig hungrig och beslöt på rullande hjul att bjuda mig på plåtbröd på Strandhotellets uteservering. ”Venus” lät lockande. Fast Algot innehöll aioli så det fick bli en Venus med aioli som tillägg. Riktigt gott. Halva pizzan åt jag upp, den andra halvan bad jag att få som ”doggy-bag”. Den slank nyss ner som middag.

Då jag hade glufsat i mig maten och kom fram till bilen träffade jag en sommarfågel som undrade om jag hade bråttom? Det kunde jag ju inte gärna påstå, så han tyckte jag skulle göra honom sällskap på samma servering som jag nyss hade lämnat och bjöd på kaffe medan han åt. En trevlig överraskning.

Besök hos Mia
Jag hade tidigare kommit överens med mamma om att jag skulle titta in och heja på Mia idag efter besöket i Dalsbruk. Jag ville ju att hon skulle tala om att det var roligare på Udden än hemma. 😉 Nej då, jag ville bara dämpa abstinensbesvären och gosa med henne en stund idag också.

Jag fick mitt lystmäte – och mera bönor. För att ”fjäska in mig” hos turturduvorna och antyda att jag gärna drack kaffe hos dom hade jag med mig kaffebröd. Mia la sig välvilligt i min famn medan vi drack kaffe i verandan så jag fick min belöning.

”Vill du ha bönor idag då?” frågade bonuspappan när jag skulle gå. Igår tackade jag nämligen nej. Den här gången tackade jag ja som den oberäkneliga/ombytliga kvinna jag är. Så i morgon blir det en ny sats bönor och morötter till middagen.

Hälsodeklaration?!
Idag fick jag brev från Folksam Tjänstepension. Om jag vill ta ut tjänstepensionen på kortare tid än livsvarigt, krävdes en hälsodeklaration. Den bifogade förklaringen till varför jag skulle lämna hälsodeklarationen tyckte jag inte hade nåt som helst med min tjänstepension att göra, men man gör ju som man blir tillsagd (ibland).

Dom flesta pensionsbolag har som villkor att man inte får vara arbetssökande eller sjukskriven så jag antar det här är en variant på samma tema. Eller så flyttas pengarna över till nåt slags försäkring i och med att utbetalningarna påbörjas?

Totalt sexton punkter skulle besvaras. Eventuella syn- och hörselfel skulle också anges. Blanketten är nu ifylld efter bästa förmåga och går med morgondagens post. Jag förutsätter att den inte utgör nåt hinder för pensionsutbetalningen. I så fall blir jag inte lätt att tas med kan jag försäkra!

Jag har haft en härlig dag med Mia och återlämnat henne till ordinarie matte.

Sista semesterdagen
Idag tog Mias semester slut. Mamma kom tillbaka i kväll så jag återlämnade Mia till henne för några timmar sen. Det känns onekligen tomt och tyst. Tänk vad fort det går att vänja sig vid att ha ett husdjur. Det har varit full rulle nästan hela dan.

Första ”incidenten” inträffade direkt vi klev upp i morse. Mia har gillat att hålla mig sällskap i badrummet och har speciellt intresserat sig för tandborstning, antagligen beroende på ljudet. För att hon inte skulle råka ut för samma öde som Snuttan, har jag varit extra noga med att ha toalocket nerfällt.

I morse fällde jag upp locket och var på väg att sätta mig när jag hörde ett plums. Mia hade blixtsnabbt kilat bakom min rygg och hoppat upp, eller rättare sagt ner, i toastolen. Men hon var uppe igen lika fort. Det var bara baktassarna som hann bli blöta. Nästa gång hon kom in i badrummet la hon tassarna på toakanten för att kolla att det inte syntes nån öppning, sen hoppade hon upp. Det är bara vi människor(?) som gör om samma misstag.

Hon har också hjälpt till med en del trädgårdsarbete, hållit insekterna på avstånd och jagat fjärilar trots hettan. Upptäcktsfärden i stora granen blev avbruten då ett par regnmoln drog över oss på förmiddagen och sen glömde hon tack och lov att fullfölja äventyret. Mellan varven har hon svalkat sig i skuggan på trappan och tagit sig några slick vatten ur skopan som fanns till hands.

På väg ner till stranden hörde vi ett prasslande ljud från rosenbuskarna. Mia ville förstås gärna undersöka orsaken. Men jag stoppade henne då jag såg en välbekant svans försvinna in i buskaget. Den snokande snoken hade hittat ut från vindstrappan.

För att distrahera henne slängde jag i väg en äppelkart och lyckades få henne därifrån. Men hon hade ingalunda glömt det intressanta prasslet, på vägen upp stannade hon där hon hade hört det och undersökte platsen.

Hon följde gärna med ner till stranden, men höll sig på respektfullt avstånd från bryggan. Hon tyckte säkert att det kunde räcka med att blöta tassarna en gång per dag eller så insåg hon att det var svalare i skuggan. Medan jag tog en simtur satt hon under alen på stranden och iakttog mig noga. Inte ens sländorna kunde lura ut henne i vattnet.

Herr grannen junior kom också idag och hälsade på och höll i gång henne efter simturen ända tills jag var tvungen att be honom sluta. Vid det laget hängde Mias tunga som en slips och nåt värmeslag ville jag inte vara med om. Som mest visade termometern 30,2 grader i skuggan.

Efter middagen blev det en liten vilopaus inomhus. Dels var det svalare inne och dels kunde Mia då koppla av. Utomhus gick det inte så bra för allt som surrade och lät.

Och så vips var det dags för mig att packa i hop tillhörigheterna och låta Mia lida sig igenom en åktur igen. När jag öppnade buren var hon först lite desorienterad, men sprang sen glatt fram till mamma när hon lockade.

Jag kan bara hålla med junior – ”oj, vad jag längtar efter en katt”.

Igår åkte jag Åbo t/r, bonuspappan har försett mig med grönsaker och Mia har börjat sin semester. Idag bjöd verandaskafferiet på en överraskning.

Åbo t/r
Den tiden jag brukar stiga upp i vanliga fall var jag redan på hemväg från Åbo igår. Klockan 7.20 avgick Silverpilen med mamma och bonuspappan som passagerare. Vi skulle lämna mamma vid flyget.

Vi hade tänkt oss en kopp kaffe innan vi vinkade av henne, men kaféet öppnade först klockan tio, så 8.40 sa vi hej då till henne och vände kosan hemåt. Kaffet tog vi i stället på en mack längs vägen och efter att ha uträttat ett par ärenden var vi tillbaka i byn halv elva.

Nyskördat
Då var det dags att lasta i Mias tillhörigheter och stoppa in henne i buren för den korta turen till Udden. Medan jag plockade i hop hennes grejer, gick bonuspappan till trädgårdslandet och tog upp en lök och några rödbetor som han ville ge mig. Ner i påsen åkte också ett par gurkor och en näve vaxbönor.

När jag försökte hejda honom sa han bara ”det är roligt att ge när man kan”. Det kunde jag ju inte protestera mot, det är vi helt överens om. Han fick en puss på kinden förutom ett varmt tack.

Mia på semester
Herr grannen junior var på plats och assisterade välvilligt med att sätta in Mia i buren och bära henne till bilen. Jag erbjöd honom att åka med, så det gjorde han med buren i famnen. Mia protesterade lite smått efter ett tag och försökte gräva sig ut, men innan det blev jobbigt var vi redan framme på Udden.

När junior öppnade buren steg Mia försiktigt ut och tittade sig omkring. Därefter gjorde hon en rundtur i huset. Eftersom hon har varit här ett par gånger tidigare, antar jag att hon kände igen sig. När det var matdags åt hon med god aptit, ett tecken på att hon hade funnit sig till rätta och kände sig trygg. Som dessert åt hon en nyfångad guldslända. Det enda som återstod efter förtäringen var vingarna.

Utforskandet fortsatte utomhus. Men hon hade full koll på vart jag tog vägen och var alltid i närheten. Det var alltså igår. Idag har hon redan gjort ett par upptäcktsfärder på egen hand. Bryggan är hon inte särskilt förtjust i, vattnet är alldeles för nära, men hon kommer självmant med försiktiga steg.

Dom sena eftermiddagstimmarna idag har tillbringats med fågelskådning. Hon har inte försökt göra några utfall, utan bara studerat hur småfåglarna bär sig åt när dom flyger ner på marken och fångar insekter. Hon låg en stund med mig på gungan och ryckte inte ens till när dom närmaste fåglarna var bara fem meter i från. Av det drar jag slutsatsen att hon än så länge nöjer sig med att planera sin framtida anfallsteknik.

En ovanlig syn
Idag bestämde jag mig för att plocka dom svarta vinbären och behövde ett lämpligt kärl så jag öppnade dörren till verandaskåpet. Jag hörde ett svagt frasande ljud men kunde inte lokalisera det förrän jag såg en rörelse genom ett råtthål i bakväggen. En silverfärgad kropp och en svanstipp som definitivt tillhörde en orm.

Jag började med att stänga in Mia i köket för att inte utsätta henne för fara. Eftersom skåpet är byggt under vindstrappan, gick jag därefter och öppnade vindsdörren. Jodå, mycket riktigt, ormen var på väg ner, men stannade på ett trappsteg när den fick syn på mig. Sen kröp den ner i en springa mellan väggen och trappan.

Jag kände mig genast lugnare när jag såg att det var en snok och beslöt att den fick hitta ut på egen hand. Frågan är varför den höll till på vinden? Dom senaste dagarna har det inte varit så hett så den behövde söka sig inomhus av den anledningen. Mycket mysko. Nån som har en förklaring?

Växtligheten har fått akut hjälp, mitt växtexperiment har misslyckats, jag har haft tebesök och varit lat. Eller deppig?

Första hjälpen
Enda fördelen med nattens åskväder var att det förde med sig regn. 13 mm hällde jag ur regnmätaren i morse.

Det innebär att de växter som fortfarande är vid liv har fått ett välkommet fukttillskott och förhoppningsvis klarar sig till nästa regnskur.

Dillodling
För att gardera mig mot en mager eller obefintlig dillskörd beslöt jag så extra dill i en stor blomkruka. Jag sådde i näringsrik svartmylla och har regelbundet vattnat i tron att jag skulle få en både riklig och smaklig dill. Men ack vad jag bedrog mig.

Dom dillplantor som trots torkan har överlevt i trädgårdslandet har en helt suverän smak jämfört med dom som fått växa under – i mitt tycke – optimala förhållanden. Dillen och jag verkar inte vara av samma uppfattning. Bladen har en avslagen smak som påminner om den dill man köper i butiken vintertid. Stjälkarna har något mer sting, men går inte på långt när att jämföra med den ”vilda” dillen. Så nu har jag lärt mig att det inte lönar sig att pjoska med dill.

Blivande tekund
I kväll hedrade skyddslingen mig med besök och fick provsmaka det omtalade Oolong-teet. ”Helt åkej” var hans omdöme. Jag som trodde han skulle utbrista i lika stora ovationer som jag. 😉 Men killar är kanske mer behärskade när det gäller att uttrycka sig? Han var i alla fall villig att investera i en påse när han så småningom återvänder till eget hushåll.

Söndag?
Idag har det känts som söndag?! Trots att jag fick morgontidningen och vet att det är torsdag i morgon. Jag kan inte påminna mig att jag har gjort nåt nyttigt på hela dan? Det mulna och blåsiga vädret kanske har bidragit till lättjan, men i vanliga fall brukar väderleken inte hindra mig.

Påståendet ”ju mindre man gör, desto latare blir man” kanske äger sin riktighet? Arbetslusten var minsann inte på topp igår heller. Undrar hur det då ska sluta? Jag kanske bara stiger upp, äter frukost och lägger mig igen?

Jag tror det finns en plausibel förklaring. Augusti betyder att sommaren i det närmaste är slut, kvällarna mörknar och hösten närmar sig. Det gör mig deprimerad. Jag försöker intala mig att alla årstider har sin charm, men jag ogillar hösten milt sagt. Att man kan kura framför brasan, tända ljus och mysa biter inte alls på mig, jag avskyr hösten oavsett! Vilket jag har deklarerat i ett antal blogginlägg tidigare. Beklagar upprepningen.

Samtidigt kan jag tycka att det är onödigt att ta ut plågan i förskott… Än så länge är det ju grönt, det är fortfarande hyfsat varmt ute, både potatisen och båten ska tas upp innan det är höst på riktigt. Så skärpning uddmor, det kunde vara mycket värre!

Jag har bevittnat en rovdjursmåltid, fått betryggande besked och strukit kläder i stället för träolja.

Smaskigt
Jag hade just hängt tvätten på tork och råkade stå framför en växt som har blommat ut när jag hörde ett prasslande ljud bakom mig. Då jag vände mig om, såg jag att en guldtrollslända hade slagit till mot ett byte bland blomstjälkarna.

Jag rusade förstås in efter kameran men hade inte behövt göra mig nån brådska, bytet var i storlek med ett bi och tog sin tid att förtära. Ett krasande ljud hördes när käkarna malade sönder insektskroppen som blev allt kortare. Jag kunde se att bytet fortfarande rörde på frambenen medan sländan långsamt decimerade bakdelen.

Sländan lät sig inte bekomma av min närvaro. Den var helt fokuserad på sin måltid även om den måste ha registrerat orosmomentet. När den hade satt i sig hela insekten, prasslade vingarna till mot blomstjälkarna och i ett huj var den borta. En fascinerande upplevelse.

Betryggande besked
Varken jag eller fru grannen behöver oroa oss för att jag ska bli återbetalningsskyldig. Idag ringde jag Skandia Liv och frågade. Damen i andra änden undrade varför jag ställde frågan så jag förklarade anledningen.

Hennes kommentar till brevet med det negativa saldot var att ”det måste ha blivit ett fel” men hon kollade för säkerhets skull med sina kolleger på utbetalningsavdelningen. Dom bekräftade att det fanns pengar på försäkringen och att jag kunde bortse från brevet. Va’?!?

Brevet avsåg ju numren på mina försäkringar, min före detta arbetsgivare var namngiven, etc. Nehe, nåt misstag tror jag inte på. Den enda rimliga förklaringen är att bolagets ”reservkassa” får stå för utbetalningarna.

Frågan är vad jag gör med den fortsatta fondförvaltningen? Skandia vill att jag övertar den, men än så länge har jag inte lämnat mitt medgivande. Om dom nu har schabblat bort pengarna kan dom gott få se till att fixa tillbaka dom.

Strykjärn i stället för pensel
Egentligen borde jag ha plockat fram träoljan och strukit bryggan. Eller målat fönstret i badrummet eller piedestalen eller trävirket på trappan… Men just idag hade jag ingen lust.

När molnen började hopa sig på eftermiddagen var plaggen i perfekt strykskick, fortfarande en aning fuktiga, så jag plockade fram strykjärnet i stället.

Av bara farten blev det mer än det som var nytvättat. När jag var klar hade jag strukit fyra par långbyxor och lika många blusar/toppar. Duktig flicka.

Det är nån som gnager på mitt hus, jag har fått svar på en fråga, Gränsbevakningen undrar och jag har fått ett hedersuppdrag.

Skadeinsekt?
Dom senaste nätterna har jag tydligt uppfattat ett gnagande eller knastrande ljud i sovrummet. Först trodde jag att det var en spindel som åt middag, men kom på att dom inte tuggar sin mat.

Igår kväll hörde jag det igen och kom fram till att det måste vara en insekt som gnager på trä. Frågan är vilken och hur mycket den tänker konsumera?

Tids nog får jag väl svar. Om inte förr så när väggarna börjar rasa eller sängen åker genom golvet.

Tefråga
Texten på tepåsen från Forsman var rysk, men teet är från Kina har jag fått bekräftat. Kundtjänsten har upplyst mig om att Forsman importerar te från flera länder, packar det i Finland och exporterar till ett tiotal länder, varav många ryska.

Det tycker jag är lite intressant. Kina och f d Sovjetunionen är ju grannar. Då kunde man tro att det vore enklare för de ryska länderna att importera direkt från Kina i stället för att gå omvägen via Finland? Men grannsämjan kanske inte är så god? Vi kanske är populärare som handelspartner?

Gränsbevakningen vill veta
I dagens mejlskörd låg en förfrågan från Gränsbevakningen(!). Mejlet hade vidarebefordrats av en anställd på kommunens infoavdelning. Nyfiken som jag är, öppnade jag den svenskspråkiga bilagan och fick reda på att Gränsbevakningen genomför en enkät. Givetvis klickade jag på den infogade länken för att se vad enkäten gällde.

Som vanligt var det en allmän kundnöjdhetsundersökning så efter ett par steg lämnade jag formuläret. Undrar hur mycket vi skattebetalare får bidra med för den? Och vad är målet med undersökningen? Har Gränsbevakningen fått så mycket klagomål efter den senaste omorganisationen att dom känner sig tvingade att kolla hur många som drabbats av sämre service?

Hedersuppdrag
I slutet av veckan åker mamma bort på några dar för att besöka en väninna. Hon har redan flera gånger bekymrat sig över Mia och huruvida bonuspappan är ”kvalificerad” att ta hand om henne. Jag kan förstå varför hon är orolig. Bonuspappan har nämligen sagt att huvudsaken är att Mia får vatten, mat klarar hon sig nog utan den korta tiden.

Jag har förklarat för mamma att han bara skämtar, men hon törs tydligen inte lita på det. Idag frågade hon om Mia kunde få bo hos mig medan hon är borta. Svaret behövde jag inte alls fundera på, självklart får hon bo på Udden.

Jag har redan börjat se fram mot att ha fyrbent sällskap igen ett tag. Förr eller senare blir det nog en ny kisse. Alla häxor har ju katt. 😀

Fötterna börjar återfå sitt normala utseende, jag har figurerat som mystisk dam, nästan tappat bort mig och fått ett socialt uppdrag.

Svalare
Temperaturen har sjunkit med nästan tio grader. Det känns ganska skönt, även om jag saknar dom varma kvällarna… Men dom kanske återkommer. Det svala vädret har också gjort att fötterna börjar anta sin normala form, dom ser inte längre ut som om jag led av elefantiasis.

Mystiska damer
Idag har jag deltagit i en släktträff, mitt livs första och antagligen också den sista. Den hölls på samma ställe som byfesten, så jag tog vägen genom skogen igen. Och stötte på samma dam som för två veckor sen!

Hon hajade till när jag hejade, tydligen rör jag mig lika tyst som djuren i skogen. Jag hade naturligtvis klätt upp mig efter bästa förmåga för tillställningen, men damen i skogen undrade om jag skulle plocka blåbär, så tydligen var jag inte så finklädd som jag trodde. 😉

Den här gången kom jag fram i god tid. Första intrycket var att jag inte kände igen en endaste människa, men så småningom upptäckte jag att flera liknade sin mor eller far så jag kunde lista ut vilka dom var. Fast det sprack på ungdomar och barn, dom hade jag dålig koll på.

Efter en delikat buffé, kaffe och sånguppträdande skulle vi presentera oss. Den unga damen förklarade att vi skulle tala om till vilket av Elsas barn vi hörde. När alla hade presenterat sig och sina respektive familjer, återstod mamma och jag. Mamma tittade frågande på mig, men jag viskade ”strunt i det”. Ingendera av oss tillhörde ju Elsas barn. Mamma är ”bara” småkusin med dom, så vi fortsatte vara anonyma. Det var heller ingen som märkte att vi inte presenterade oss eller frågade oss vilka vi var. Undrade gjorde dom säkert, men det fanns ju några som visste och kunde upplysa dom.

Om inte mammas rara småkusin hade insisterat, hade jag nog lämnat sällskapet mycket tidigare. Ju längre tiden gick, desto mer malplacerad kände jag mig. Men det var trots det en intressant upplevelse.

Vilse i spenaten
På hemvägen gick jag så försjunken i mina egna tankar att jag plötsligt upptäckte att jag hade avvikit från stigen och inte riktigt visste var jag befann mig. Riktningen var rätt, men här hade jag absolut inte gått på ditvägen.

Efter att ha skrämt upp en spillkråka, skymtade jag ett ljust hus och trodde att jag visste vilket det var, så jag höll lite längre till höger. Då dök det upp ett kärr som jag aldrig har råkat stöta på tidigare vilket gjorde mig förvirrad. Var i fridens namn var jag? Lyckligtvis såg jag i nästan samma ögonblick ovandelen av ett bekant rött hus sticka upp längre fram. Jag hade i tankarna gått för långt åt höger redan från början.

Det känns urlöjligt att nästan gå vilse i en skog som jag är välbekant med sen barnsben. En förklaring kan vara att skogen delvis är avverkad och att dom gamla stigarna är igenvuxna, men ändå! Jag hittade ju tillbaka för två veckor sen utan problem, så varför inte nu? Allt fick sin förklaring en stund senare. Det var meningen att jag skulle träffa en person.

Socialt uppdrag
När jag hade trasslat mig ner på byvägen och närmade mig avtaget till Udden, mötte jag en dam på cykel som ropade hej och mitt förnamn. Jag hade inte den ringaste aning om vem hon var. Inte ens när hon stannade och tog av solglasögonen. ”Och då ska jag veta vem du är?” undrade jag och började tycka att hon kanske ändå såg bekant ut. När hon sa sitt namn föll tiocentaren äntligen ner. Så klart! Henne borde jag ju ha känt igen även om vi inte ses särskilt ofta. Senast för ett par år sen tror jag.

Hon ödslade ingen tid på prat om hälsotillstånd eller väder och vind, utan frågade i stället när nästa skolträff ska bli av. Jag stod som ett frågetecken. Vadå, skulle jag veta det? ”Det var väl du som åtog dig att arrangera nästa träff?” replikerade jag. ”Nej, inte alls, jag sa att jag kan åta mig att leta rätt på mina klasskamrater” svarade hon. Ridå. I fem års tid har jag varit fullständigt övertygad om att hon sa att hon skulle fixa träffen nästa gång och har dessutom nämnt det för flera personer… Tänk så lätt det kan bli fel när man har knäck i lurarna.

I stället för att säga i från (som jag borde), började jag svamla om att jag inte visste om jag hade kvar deltagarlistorna. Hon lät sig inte bekomma, utan tog för givet att jag skulle åta mig uppdraget och tyckte att man (jag) kunde utse en per klass som kontaktade sina forna klasskamrater.

Hon tyckte också att inbjudan skulle gå ut i februari-mars, för då börjar semesterplaneringen och fortsatte med att tala om att för henne var det ju svårt att fixa lokal och arrangemang för hon hade inga kontakter här. En resolut dam som inte hade mycket till övers för motargument. Hmmm, då är det väl meningen att jag ska åta mig uppdraget.

Jag kanske kan lura bonussystern att medverka som förra gången? Vi jobbade ju bra ihop och känner varandra mycket bättre nu än för fem år sen. Bra idé!