Det har varit en händelserik dag på kattpensionatet – en ödla har strukit med, en liten pippi har avlidit, snokande snoken har hittat en partner och nån har ätit på lärkträdet.

Dagens byte
Direkt efter frukost försvann Mia ut på tomten. Hon började med att lurpassa på småfåglarna som fångade insekter i syrenbusken. Det lyckades inge’ vidare så hon övergick till byten på marknivå i stället. Det gav resultat. Innan jag hade läst klart tidningen dök hon upp i verandan med en ödla. Men den föll henne tydligen inte i smaken, hon tog bara några tuggor från bakkroppen där svansen hade trillat av, resten lämnade hon kvar.

Tråkigt dödsfall
På väg in efter morgonens dassbesök upptäckte jag en liten fågelkropp som satt i min nyröjda plantering. Här gällde det att inte avslöja nåt för Mia annars skulle pippin bli lunch. Jag tog en närmare titt och uppfattade hälsotillståndet som vacklande. Fågelungen flyttade inte på sig fast jag kom alldeles nära, trots att den av storleken att döma borde kunna flyga. Alltså mådde den inte bra.

Min närgångenhet fick den ändå att hoppa i väg och gömma sig under bergeniabladen. Där har den suttit hela dagen, jag har tittat till den med jämna mellanrum. Sent i eftermiddags beslöt jag undersöka den och drog på mig trädgårdshandskarna för att inte lämna människolukt i fall mamman skulle ta hand om den så småningom. Men det var för sent, den lilla pippin var redan död.

Jag undersökte kroppen men kunde inte hitta nån förklaring till dödsfallet. Pippin såg välgödd ut och fjäderdräkten satt som den skulle, inga sår eller skador vad jag kunde se. Men den kunde förstås ha inre skador eller parasiter.

Kärlekspar
När jag skulle hämta ved överraskade jag ett kärlekspar utanför vedlidret. Paret låg och gottade sig i dagens sista solstrålar. Snokande snoken har tydligen hittat en maka/make.

Min ankomst skrämde i väg den ena, men den andra låg kvar och iakttog mig spänt. När jag böjde mig fram för att titta på den, vädrade den oroligt, men jag drog mig genast tillbaka och talade om att jag var ofarlig.

På insidan av dörren satt en ödla, så jag fick än en gång övertyga om min ofarlighet. När jag hade lastat båda vedbärarna och stängde dörren satt ödlan kvar, men den oförskräckta snoken hade funnit det bäst att göra sin partner sällskap.

Synd om lärkträdet
Mamma brukar oftast förhöra sig om lärkträdet (som hon gav mig för två år sen) när hon kommer på besök, så också idag. Men varken hon eller jag kunde få syn på det från fönstret. Eftersom hon var på väg hem med Mia avböjde hon en inspektion. Det var ju en himla tur.

Efter att hon hade åkt gick jag ner och kollade. Mamma hade brustit ut i tårar om hon hade sett eländet. Hela tillväxten är kal och död. Senast jag tog en titt var det grönt och fint, men tydligen har nån hungrig fyrbent varelse gnagat på barken och stammen under sensommaren.

Längst ner är trädet fortsatt grönt och det kommer ut nya skott nedanför skadan så det klarar sig säkert, förutsatt att det får vara i fred i fortsättningen. Frågan är vem som gillar lärkträdsbark?