Jag är sämre kock än jag vill medge och parasiterar därför på min omgivning.

Bedrövlig kock
Fredagens middag var enkel och snabb att tillaga tyckte jag men den blev snudd på katastrof. Fiskbitarna var brända på utsidan och halvråa inuti, överkryddade med citronpeppar och den stekta nypotatisen vidbränd. Det är bara jag som kan misslyckas med nåt så enkelt.

Så kan jag undra vad i hela friden citronpeppar består av? Stekpannan gick knappt att rengöra trots att den är gjord i ett teflonliknande material. Den onödigt höga värmen bidrog förstås, men sånt ska väl en bra stekpanna tåla?

Ryska knyten och namnsdagskaffe
Jag överlevde fredagens katastrofmiddag och hade turen att bli bjuden på lunch igår. En äkta rysk måltid. Min ryska bekant bjöd på både varenyky och pelmeni. Som tillbehör serverades smetana och färska grönsaker. Rätterna påminde närmast om kroppkakor eller cannelloni. Roligt att pröva på och ganska så gott även om jag inte är särskilt förtjust i degknyten.

Måltiden var avklarad på ett par timmar, sen blev det kaffe med hembakt bulle och fortsatt konversation. Jag hade också lovat se till värdinnans dator så ett halvdussin timmar rann i väg utan problem. Och som vanligt var jag fullastad med ätbart när jag åkte hem. Min ryska bekant lever verkligen upp till nationalitetsbeskrivningen – social, gästfri och oerhört generös.

Väl tillbaka i byn svängde jag in till dagens namnsdagsbarn då jag såg att hans bil stod utanför huset. Där lyckades jag pricka in en kaffepåtår med drömtårta och blev också sittande längre än jag hade tänkt mig. När jag tackade för mig hade jag två minuter till godo innan namnsdagen tog slut.

Finsk soppa och fransk avec
Min goda tur har fortsatt. Jag höll fortfarande på att dricka frukostkaffe när mamma ringde och undrade om jag äter köttsoppa? ”Klart jag gör” svarade jag och borde kanske ha tillagt att jag är ganska lik grisen i fråga om matsortiment. Köttsoppa var länge sen jag åt, så det var definitivt värt en utflykt. I så fall var jag välkommen vid två.

Jag kände för att förflytta mig på två hjul den här gången, så jag pumpade luft i cykeldäcken och trampade i väg längs skogsstigen för att kunna lämpa av en soppåse på vägen. I cykelkorgen låg tröja och kamera, båda kunde komma väl till pass. Jag övervägde att stoppa ner ficklampan också med tanke på gårdagens långa frånvaro, men bestämde att jag nog skulle hinna hem innan det blev mörkt.

När jag kom fram till turturduvorna var herr grannen junior också på plats. Han frågade med ett illmarigt leende när min cykel hade varit ute senast?  Jag log tillbaka och drog till med: ”ett halvår kanske” . Med det lät han sig nöjas.

Efter den goda soppan fick vi fruktkräm med grädde och/eller mjölk. Ett par timmar och flera bilder senare hade det hunnit bli kaffedags och en god stund efter det tyckte jag det var dags att dra. Otroligt vad fort tiden går när man har trevligt.

På hemvägen ”fastnade” jag igen. Jag fick för mig att jag skulle ta en titt på byggarbetet hos min fosterfars systersonson och hans rara fru.

Mitt fortskaffningsmedel chockade värdparet, dom har aldrig sett mig på cykel tidigare sa dom. Nöjd över att ha lyckats göra nåt oväntat klev jag av och fick därefter en rundtur på tomten.

Sen satte vi oss på terrassen vid ”sommarstugan” och jag blev tillfrågad om jag ville ha nåt att dricka. ”Jag tar gärna en konjak” hörde jag mig säga. Var kom det ifrån? Det hade jag inte alls tänkt mig egentligen? Men på två röda hade jag ett glas god konjak framför näsan. Vi finlandssvenskar är också sociala, gästfria och generösa.

Socialiteten pågick tills vi hörde turturduvornas röster närma sig och värden fick göra en ny rundtur. ”Jasså, är du på byrunda idag också?” utbrast mamma när hon fick syn på mig. ”Ja, jag fick ju ingen konjak hos er” skojade jag. Efter lite småprat fortsatte dom sin promenad och kort därefter trampade jag också i väg.

Det blev ett kort stopp till innan jag var hemma. Jag ville se hur sommargrannen psykologens nya trappräcke och dass tog sig ut. Jag var inte ensam om att vara nyfiken – ljudet av kvistar som knäcktes hördes från skogsbrynet, men jag fick tyvärr inte syn på vad som förorsakade det.

Skymningen började redan sänka sig när jag hade tagit dom sista bilderna och fortsatte rulla hemåt. Nästa gång jag ska i väg nånstans är det nog bäst att stoppa ner ficklampan. 😀