Fötterna börjar återfå sitt normala utseende, jag har figurerat som mystisk dam, nästan tappat bort mig och fått ett socialt uppdrag.

Svalare
Temperaturen har sjunkit med nästan tio grader. Det känns ganska skönt, även om jag saknar dom varma kvällarna… Men dom kanske återkommer. Det svala vädret har också gjort att fötterna börjar anta sin normala form, dom ser inte längre ut som om jag led av elefantiasis.

Mystiska damer
Idag har jag deltagit i en släktträff, mitt livs första och antagligen också den sista. Den hölls på samma ställe som byfesten, så jag tog vägen genom skogen igen. Och stötte på samma dam som för två veckor sen!

Hon hajade till när jag hejade, tydligen rör jag mig lika tyst som djuren i skogen. Jag hade naturligtvis klätt upp mig efter bästa förmåga för tillställningen, men damen i skogen undrade om jag skulle plocka blåbär, så tydligen var jag inte så finklädd som jag trodde. 😉

Den här gången kom jag fram i god tid. Första intrycket var att jag inte kände igen en endaste människa, men så småningom upptäckte jag att flera liknade sin mor eller far så jag kunde lista ut vilka dom var. Fast det sprack på ungdomar och barn, dom hade jag dålig koll på.

Efter en delikat buffé, kaffe och sånguppträdande skulle vi presentera oss. Den unga damen förklarade att vi skulle tala om till vilket av Elsas barn vi hörde. När alla hade presenterat sig och sina respektive familjer, återstod mamma och jag. Mamma tittade frågande på mig, men jag viskade ”strunt i det”. Ingendera av oss tillhörde ju Elsas barn. Mamma är ”bara” småkusin med dom, så vi fortsatte vara anonyma. Det var heller ingen som märkte att vi inte presenterade oss eller frågade oss vilka vi var. Undrade gjorde dom säkert, men det fanns ju några som visste och kunde upplysa dom.

Om inte mammas rara småkusin hade insisterat, hade jag nog lämnat sällskapet mycket tidigare. Ju längre tiden gick, desto mer malplacerad kände jag mig. Men det var trots det en intressant upplevelse.

Vilse i spenaten
På hemvägen gick jag så försjunken i mina egna tankar att jag plötsligt upptäckte att jag hade avvikit från stigen och inte riktigt visste var jag befann mig. Riktningen var rätt, men här hade jag absolut inte gått på ditvägen.

Efter att ha skrämt upp en spillkråka, skymtade jag ett ljust hus och trodde att jag visste vilket det var, så jag höll lite längre till höger. Då dök det upp ett kärr som jag aldrig har råkat stöta på tidigare vilket gjorde mig förvirrad. Var i fridens namn var jag? Lyckligtvis såg jag i nästan samma ögonblick ovandelen av ett bekant rött hus sticka upp längre fram. Jag hade i tankarna gått för långt åt höger redan från början.

Det känns urlöjligt att nästan gå vilse i en skog som jag är välbekant med sen barnsben. En förklaring kan vara att skogen delvis är avverkad och att dom gamla stigarna är igenvuxna, men ändå! Jag hittade ju tillbaka för två veckor sen utan problem, så varför inte nu? Allt fick sin förklaring en stund senare. Det var meningen att jag skulle träffa en person.

Socialt uppdrag
När jag hade trasslat mig ner på byvägen och närmade mig avtaget till Udden, mötte jag en dam på cykel som ropade hej och mitt förnamn. Jag hade inte den ringaste aning om vem hon var. Inte ens när hon stannade och tog av solglasögonen. ”Och då ska jag veta vem du är?” undrade jag och började tycka att hon kanske ändå såg bekant ut. När hon sa sitt namn föll tiocentaren äntligen ner. Så klart! Henne borde jag ju ha känt igen även om vi inte ses särskilt ofta. Senast för ett par år sen tror jag.

Hon ödslade ingen tid på prat om hälsotillstånd eller väder och vind, utan frågade i stället när nästa skolträff ska bli av. Jag stod som ett frågetecken. Vadå, skulle jag veta det? ”Det var väl du som åtog dig att arrangera nästa träff?” replikerade jag. ”Nej, inte alls, jag sa att jag kan åta mig att leta rätt på mina klasskamrater” svarade hon. Ridå. I fem års tid har jag varit fullständigt övertygad om att hon sa att hon skulle fixa träffen nästa gång och har dessutom nämnt det för flera personer… Tänk så lätt det kan bli fel när man har knäck i lurarna.

I stället för att säga i från (som jag borde), började jag svamla om att jag inte visste om jag hade kvar deltagarlistorna. Hon lät sig inte bekomma, utan tog för givet att jag skulle åta mig uppdraget och tyckte att man (jag) kunde utse en per klass som kontaktade sina forna klasskamrater.

Hon tyckte också att inbjudan skulle gå ut i februari-mars, för då börjar semesterplaneringen och fortsatte med att tala om att för henne var det ju svårt att fixa lokal och arrangemang för hon hade inga kontakter här. En resolut dam som inte hade mycket till övers för motargument. Hmmm, då är det väl meningen att jag ska åta mig uppdraget.

Jag kanske kan lura bonussystern att medverka som förra gången? Vi jobbade ju bra ihop och känner varandra mycket bättre nu än för fem år sen. Bra idé!