Jag har tagit upp potatisen och skördat dillen, lagat äppelkompott och valt att njuta av hösten.

Potatisskörd
I sann optimistisk anda utrustade jag mig med två ämbar (hinkar) och potatishackan efter frukost. Dags att ta reda på hur mycket potatis som hade klarat torkan.

Ett ämbar hade räckt till, det blev inte ens fyllt. Men jag är fullt nöjd med den skörden, i år hade jag inte satt på långt när lika mycket som i fjol. Storleken var för all del inte värst mycket att skryta med, men jag gillar små potatis. Däremot har jag inte mycket till övers för småpotatis. 😉

Dillen har också överlevt torkan, men inte mycket mer. Av nån konstig anledning har jag inte lyckats få till en lika fin skörd som första året trots att jag har bytt plats varje år? Jag börjar allvarligt misstänka dillfröna. Nästa år får det bli en annan sort.

Äppelår
I år är det gott om äpplen igen. Efter avslutat skördearbete belönade jag mig med ett nerfallet kaneläpple. Jättegott var det. Under tiden jag tuggade i mig det, föddes idén att göra äppelkompott av fallfrukten. Det räcker ändå till och blir över åt mårdhundar, hjortar och andra äppeltjuvar.

Herr grannen junior dök upp strax efter att jag hade burit upp min potatisskörd och följde med när jag gick för att plocka äpplen. Jag plockade på marken och han från trädet. Eller rättare sagt plockade han ett som han åt upp. Jag försökte hävda att dom som låg på marken var mognare, men äppelkart är goda tyckte han, så vi blev båda nöjda.

I mina ekologiskt odlade äpplen vimlar det av allsköns kryp inne i kärnhusen. På grund av äppelträdens höga ålder är äpplena dessutom små, så det blir det inte så mycket kvar när man har skalat och skurit dom i klyftor. Jag fick i alla fall i hop till ett kok innan tålamodet tröt.

Det blev eget recept den här gången också. Äppelbitarna fick ett snabbt uppkok tillsammans med en gnutta socker, muskotblomma och kanelstång. Sen hällde jag över vätskan i en mindre kastrull och avredde den med lite Maizena och tillsatte några teskedar lingonsylt. Därefter pytsade jag i äppelbitarna igen och lät kallna. Jag provåt en portion med grädde till och tyckte det smakade alldeles utmärkt.

Åkejdådå
Det var mestadels molnigt under dagen, men det kändes ändå behagligt att hålla till utomhus. Medan jag tog en vilopaus på gräskanten tyckte jag att det ändå är OK med höst när jag tittade mig omkring.

I trädgårdslandet blommar fortfarande gurkört, ringlommor och honungsört, en bit nedanför lyser besksötans och olvonens röda bär. Plommonträden dignar av mognande frukt och gräs och löv är fortfarande gröna. Och det bästa av allt – jag får vara kvar på Udden och njuta av allt jag ser.

Det är alltid vi som väljer vad vi vill se. Jag kunde lika gärna ha sörjt över alla vissna blommor, gräs som har torkat och fågelkvittret som har tystnat, men idag valde jag att se det som skänker mig frid och njutning. En riktigt bra måndag.

Jag har fortsatt förbereda för våren, uppfunnit ett unikt matrecept, fått en intressant present och börjat ineldningsperioden i förtid. 

Hälften avklarat

Höststädning
Det mesta av gårdagen gick åt till fortsatt höststädning på tomten. Slänten där lupinerna står såg deprimerande ut med alla torra blomstänglar och hängande blad. Av tidigare års erfarenhet har jag lärt mig att ju mer arbete jag lägger ner på hösten, desto mer har jag igen på våren.

Målet är att bara gå runt och njuta när grönskan börjar spira i stället för att fylla skottkärran med gammalt gräs och ruttna växtdelar. Få se om det lyckas.

Unikt recept
Efter att ha ätit stekt fläsk med löksås i fyra dar, kändes det angeläget att variera kosten. Dess värre innebar beslutet att jag var tvungen att diska för att få plats på diskbänken för förberedelserna. Det mest logiska vore att diska efter maten, men ibland har nöden ingen lag.

En del av ingredienserna till dagens middag var helt unika. Jag uppfann ett recept bestående av finfördelad, stekt kycklingfilé smaksatt med kokosmjölk, jordnötssmör, salt och pressad vitlök. Sen la jag till egenodlad svart paprika och åt bonuspappans vaxbönor och min ryska bekants morötter till. Att laga den maträtten i repris är hart när omöjligt. Tur att jag kan värma i morgon. Och i övermorgon. Och kanske dagen därpå. 😀

Intressant present
Sist ut av gårdagens besökare var sommargrannen psykologen. Hon har flera gånger haft oturen att stå framför en låst dörr, så nu hade hon garderat sig genom att avisera sin ankomst en vecka i förväg. Dessutom ringde hon en stund innan och frågade: ”Var är du nu då?”. ”Där som jag alltid brukar vara utom när du kommer på besök” skojade jag tillbaka.

Det prasslade en god stund i verandan innan hon knackade på så jag undrade vad i hela friden hon pysslade med. När hon kom in hade hon en tavla i händerna. Den skulle jag ha tyckte hon och hennes systrar.

Det blir den tredje tavlan med Udden som kärt motiv. Tavlan föreställer Udden hösttid och är målad av en av psykologens farfars systrar 1944. Sedan tidigare har jag en tavla som samma syster målade fyra år senare med samma motiv. På den tavlan är det sommar, färgen på uthuset har ändrat och bastun har tillkommit. På båda tavlorna står uthuset i en annan vinkel än under min tid, alltså är det nuvarande ”bara” drygt 50 år gammalt.

2001 fick jag också en tavla som jag sätter stort värde på. Psykologens mamma har målat den i akvarell och avbildat Udden i tidig vårskrud. Det är minsann inte alla som har tre tavlor med sitt favoritmotiv, tack snälla!

Ineldning
I dag kändes det ruggigt inomhus trots att regnet hade upphört och termometern visade 14 grader. Med fem klabbar (vedträn) i köksspisen höjde jag temperaturen flera grader. Under tak vill säga. Förr eller senare ska jag ha tag i en takfläkt, helst batteridriven.

Jag kopplade också på batteriet (elementet) i badrummet och startade luftvärmepumpen. Riktigt behagligt känns det. Jag har till och med kunnat byta ut vintertofflorna mot en svalare variant. Värmen har också letat sig in sovrummet märkte jag, så jag kanske klarar natten utan tilläggsvärme. 😉

En säl på torra land

Ändra dina tankar och du ändrar din värld.

Norman Vincent Peale

Det har varit en händelserik dag på kattpensionatet – en ödla har strukit med, en liten pippi har avlidit, snokande snoken har hittat en partner och nån har ätit på lärkträdet.

Dagens byte
Direkt efter frukost försvann Mia ut på tomten. Hon började med att lurpassa på småfåglarna som fångade insekter i syrenbusken. Det lyckades inge’ vidare så hon övergick till byten på marknivå i stället. Det gav resultat. Innan jag hade läst klart tidningen dök hon upp i verandan med en ödla. Men den föll henne tydligen inte i smaken, hon tog bara några tuggor från bakkroppen där svansen hade trillat av, resten lämnade hon kvar.

Tråkigt dödsfall
På väg in efter morgonens dassbesök upptäckte jag en liten fågelkropp som satt i min nyröjda plantering. Här gällde det att inte avslöja nåt för Mia annars skulle pippin bli lunch. Jag tog en närmare titt och uppfattade hälsotillståndet som vacklande. Fågelungen flyttade inte på sig fast jag kom alldeles nära, trots att den av storleken att döma borde kunna flyga. Alltså mådde den inte bra.

Min närgångenhet fick den ändå att hoppa i väg och gömma sig under bergeniabladen. Där har den suttit hela dagen, jag har tittat till den med jämna mellanrum. Sent i eftermiddags beslöt jag undersöka den och drog på mig trädgårdshandskarna för att inte lämna människolukt i fall mamman skulle ta hand om den så småningom. Men det var för sent, den lilla pippin var redan död.

Jag undersökte kroppen men kunde inte hitta nån förklaring till dödsfallet. Pippin såg välgödd ut och fjäderdräkten satt som den skulle, inga sår eller skador vad jag kunde se. Men den kunde förstås ha inre skador eller parasiter.

Kärlekspar
När jag skulle hämta ved överraskade jag ett kärlekspar utanför vedlidret. Paret låg och gottade sig i dagens sista solstrålar. Snokande snoken har tydligen hittat en maka/make.

Min ankomst skrämde i väg den ena, men den andra låg kvar och iakttog mig spänt. När jag böjde mig fram för att titta på den, vädrade den oroligt, men jag drog mig genast tillbaka och talade om att jag var ofarlig.

På insidan av dörren satt en ödla, så jag fick än en gång övertyga om min ofarlighet. När jag hade lastat båda vedbärarna och stängde dörren satt ödlan kvar, men den oförskräckta snoken hade funnit det bäst att göra sin partner sällskap.

Synd om lärkträdet
Mamma brukar oftast förhöra sig om lärkträdet (som hon gav mig för två år sen) när hon kommer på besök, så också idag. Men varken hon eller jag kunde få syn på det från fönstret. Eftersom hon var på väg hem med Mia avböjde hon en inspektion. Det var ju en himla tur.

Efter att hon hade åkt gick jag ner och kollade. Mamma hade brustit ut i tårar om hon hade sett eländet. Hela tillväxten är kal och död. Senast jag tog en titt var det grönt och fint, men tydligen har nån hungrig fyrbent varelse gnagat på barken och stammen under sensommaren.

Längst ner är trädet fortsatt grönt och det kommer ut nya skott nedanför skadan så det klarar sig säkert, förutsatt att det får vara i fred i fortsättningen. Frågan är vem som gillar lärkträdsbark?

Med undantag för pepparkakor är det mesta slut.

Slut på augusti
Om några dar är det slut på augusti. Vart tog den månaden vägen kan jag undra? Det känns som om det bara var några dar sen jag beklagade mig över att den hade börjat.

Slut på fågelkvitter
I förrgår reagerade jag över att det var ovanligt tyst. Inte det minsta lilla fågelpip hördes. Som för att trösta mig gav en sjöfågel ifrån sig ett läte och jag hörde en trana på långt håll, men kvittret från småfåglarna var borta. Vemodigt.

Slut på värmen
I fortsättningen får vi vara glada över 15 graders dagstemperatur. Därmed är det slut på bikini- och shortsväder. Det är också slut på dom varma nätterna, vi varnas i stället för nattfrost.

Slut på simturer
Vattentemperaturen har nu sjunkit till 20 grader. Det innebär att det är slut på simturerna för min del.

Slut på gräs
Sedan några timmar är det slut på ogräs och röksvamp, men bara i ett av blomlanden. Gräsmattan kräver en klippning till, sen är det slut på klippandet för i år.

Slut på kattsällskap
I morgon åker Mia hem igen, det är slut på vistelsen för den här gången.

Gott om pepparkakor
Det enda som inte är slut är pepparkakor. Idag blev jag förärad en ny burk. Jag hade ju inte hjärta att tala om att jag har två förpackningar sen tidigare. Undrar om jag har gett ett elakt intryck? Det sägs ju att man blir snäll av pepparkakor.

Bland dagens jaktbyten blev det största en näbbmus. Den skulle förstås hämtas in i verandan och förevisas. Duktig kisse.

Jag har utsatt mig för vädrets makter, fått tillökning och hämtat ”lillasyster”.

Ombytligt väder
Solsken och lagom vind övertygade mig om att det var lämpligt att tvätta idag. Redan under tiden jag hängde tvätten började hotande moln dyka upp i horisonten men jag lät mig inte bekomma.

När jag var klar gick jag ner till stranden för att ösa båten. Stranden var sig inte lik, algerna har nu intagit den ”en masse”.  Hela vattenytan närmast strandkanten är täckt av en grön sörja. Det enda positiva jag kan säga om den är att den har en vacker grön färg.

På väg upp tillbaka hade ett stort blygrått moln redan börjat skymma solen, men jag bedömde att det inte kunde ge ifrån sig några större regnmängder så jag tog hackan och gick ner i trädgårdslandet för att ta upp potatis. Stekt fläsk med löksås är bäst med potatis till.

Jag hann bara ta upp ett stånd innan dom första regndropparna började falla. Men jag gav mig inte, nu skulle jag ha till ett kok. Inom några sekunder blev dropparna större och kallare, snudd på hagelliknande, strax därefter öste regnet ner. Potatisen blev sköljd efter hand som jag tog upp den. Åskan mullrade också ett par gånger men drog snabbt vidare.

Jag såg ut som en dränkt katt när jag kom in med potatisfatet. Hår och alla kläder var genomblöta baktill, till och med trosorna. Och tvätten blev förstås sköljd på nytt.

Efter byte till torra kläder och några tag med hårtorken var jag återställd. Nu skulle det bli mat. Och oj vad gott det var! Vid det laget tittade solen fram igen så tvätten kunde börja torka på nytt.

Tillökning
Sen början på sommaren har en blomspindel haft sin bostad i mitt rostfria litersmått som har stått upp och nervänt på trappan. För ett bra tag sen tänkte jag ta in det, men upptäckte att spindeln väntade tillökning så det har fått stå kvar.

Med jämna mellanrun har jag kollat läget, idag senast. Men nu fanns det plötsligt två spindlar till där inne! Och blomspindeln hade nedkommit upptäckte jag, det myllrade av pyttesmå spindlar i hennes ”kuvös”.

Dom nyanlända spindlarna hade säkerligen tänkt sig kalasa på både henne och hennes avkomma misstänkte jag, så jag skyndade mig att ta bort dom. Efter att ha följt den blivande mamman under så lång tid känner jag mig väldigt delaktig i hennes familjetillskott och vill förstås beskydda henne och hennes barn så länge jag kan.

Mysigt sällskap
I kväll hämtade jag ”lillasyster”. Mamma ska åka bort ett par dar så jag har turen att få rå om Mia igen. Hon ser ut att känna sig lika hemma här som i sitt riktiga hem. Just nu ligger hon i min famn och spinner. Det gör jag också. 🙂

Igår uträttade jag inte ett skvatt förutom att låna ut knivar, idag blev jag bjuden på mat igen(!) och undrar om man kan destillera kaffesump?

Lösa delar
Igår sov jag ovanligt länge, kroppen försöker kanske ta igen flera års sömnbrist? Enligt forskarna fungerar det inte riktigt så, men vem säger att dom har rätt? När jag väl vaknade kände jag mig lite groggy och inte alls på hugget. Till råga på allt hade jag fått munsår.

När jag tittade ut en stund senare såg jag brevbäraren ligga på knä vid bakändan på bilen. Mig veterligen är hon inte muslim, så jag antog att nåt hade fastnat under bilen. Jag tog på mig morgonrocken, låste upp och gick ut, men innan jag hann ropa och fråga vad som stod på, kom fru grannen ner längs skogsstigen och ställde frågan i mitt ställe. Sen knäböjde hon också och gluttade in under bilen. Hm, det här verkade intressant.

Jag gick upp till damerna och blev omgående tillfrågad om jag hade en puukko att låna ut, så jag vände på direkten och gick för att hämta en. Den som var närmast till hands kunde duga tyckte jag även om den är ovass, jag visste ju inte vad den skulle användas till?

Den gjorde ingen större nytta förstod jag när bilägaren förklarade vad det var hon höll på med. Hon hade tappat slutstycket på avgasröret och försökte nu skära av(!) gummiringarna som höll fast en återstående del.

Jag tror bestämt att jag hade bett om järntråd eller snöre i stället och försökt binda upp den lösa delen, men jag la mig inte i. Det var ju hennes bil (egenimporterad Lexus), inte min. Gummiringarna krävde alltså en vass kniv, så jag hämtade min vassaste puukko i stället. (Alla finländare äger minst en ;)) Den gjorde tricket.

Det var i stort sett det enda jag uträttade på hela dan. Jag kände mig urlakad och hängig. Inte ens TV-nyheterna kunde hålla mig vaken, jag somnade flera gånger och missade vädret, så tydligen var jag inte riktigt mig själv.

Överraskningsmiddag
Idag sov jag också ovanligt länge, men kände mig hyfsat pigg när jag steg upp. Ute var det regnväder så jag ”kunde inte” göra nåt vettigt utomhus. Jag bestämde mig i stället för att åka och tanka och samtidigt hälsa på Grisen/Tvillingen, det var länge sen sist. För säkerhets skulle ringde jag innan och kollade att hon var på plats.

När jag stod vid kassan för att betala tankningen och maten jag hade beställt, ringde en herre som jag tidvis brukar hjälpa när han har datorstrul. Under tiden jag pratade med honom fick jag skriva på köpkvittot, men noterade att beloppet omöjligt kunde stämma.

Efter avslutat samtal påpekade jag att jag hade betalat för lite. ”Det är färdigbetalt” fick jag till svar. Jag vet ju att det inte är nån idé att dividera med Grisen – hon är lika envis som jag – men jag gjorde ändå ett försök. Hon gav sig inte den här gången heller, utan propsade på att få bjuda mig på maten.

”Gratis är gott” sägs det, men just den här rätten vet jag sen tidigare är väl värd sitt pris. En rejäl portion med stekt gös, valfri potatis, råriven morot plus annat grönt och en klick gräddfilssås. Mums, den kan jag verkligen rekommendera. Tack igen för en smaklig måltid!

Den här tiden på dagen var lunchrusningen förbi så Grisen kunde unna sig att göra mig sällskap vid bordet för en pratstund. Så fick jag en trevlig dag igen och slapp vara nyttig. Jag har uppenbarligen inga som helst problem att anpassa mig till pensionärstillvaron.

Kaffe(bränn)vin?
När jag kom hem fyllde jag på dricksvatten och tömde hinken med kaffesump. Jag har tidigare upptäckt att den hinner börja jäsa innan jag tömmer ut den. Tanken slog mig därför att man kanske kunde tillsätta lite socker för att öka jäsningen och göra kaffevin eller rent av destillera den jästa vätskan till kaffebrännvin? Nån som har prövat? Tips mottages gärna! 😀

Jag är sämre kock än jag vill medge och parasiterar därför på min omgivning.

Bedrövlig kock
Fredagens middag var enkel och snabb att tillaga tyckte jag men den blev snudd på katastrof. Fiskbitarna var brända på utsidan och halvråa inuti, överkryddade med citronpeppar och den stekta nypotatisen vidbränd. Det är bara jag som kan misslyckas med nåt så enkelt.

Så kan jag undra vad i hela friden citronpeppar består av? Stekpannan gick knappt att rengöra trots att den är gjord i ett teflonliknande material. Den onödigt höga värmen bidrog förstås, men sånt ska väl en bra stekpanna tåla?

Ryska knyten och namnsdagskaffe
Jag överlevde fredagens katastrofmiddag och hade turen att bli bjuden på lunch igår. En äkta rysk måltid. Min ryska bekant bjöd på både varenyky och pelmeni. Som tillbehör serverades smetana och färska grönsaker. Rätterna påminde närmast om kroppkakor eller cannelloni. Roligt att pröva på och ganska så gott även om jag inte är särskilt förtjust i degknyten.

Måltiden var avklarad på ett par timmar, sen blev det kaffe med hembakt bulle och fortsatt konversation. Jag hade också lovat se till värdinnans dator så ett halvdussin timmar rann i väg utan problem. Och som vanligt var jag fullastad med ätbart när jag åkte hem. Min ryska bekant lever verkligen upp till nationalitetsbeskrivningen – social, gästfri och oerhört generös.

Väl tillbaka i byn svängde jag in till dagens namnsdagsbarn då jag såg att hans bil stod utanför huset. Där lyckades jag pricka in en kaffepåtår med drömtårta och blev också sittande längre än jag hade tänkt mig. När jag tackade för mig hade jag två minuter till godo innan namnsdagen tog slut.

Finsk soppa och fransk avec
Min goda tur har fortsatt. Jag höll fortfarande på att dricka frukostkaffe när mamma ringde och undrade om jag äter köttsoppa? ”Klart jag gör” svarade jag och borde kanske ha tillagt att jag är ganska lik grisen i fråga om matsortiment. Köttsoppa var länge sen jag åt, så det var definitivt värt en utflykt. I så fall var jag välkommen vid två.

Jag kände för att förflytta mig på två hjul den här gången, så jag pumpade luft i cykeldäcken och trampade i väg längs skogsstigen för att kunna lämpa av en soppåse på vägen. I cykelkorgen låg tröja och kamera, båda kunde komma väl till pass. Jag övervägde att stoppa ner ficklampan också med tanke på gårdagens långa frånvaro, men bestämde att jag nog skulle hinna hem innan det blev mörkt.

När jag kom fram till turturduvorna var herr grannen junior också på plats. Han frågade med ett illmarigt leende när min cykel hade varit ute senast?  Jag log tillbaka och drog till med: ”ett halvår kanske” . Med det lät han sig nöjas.

Efter den goda soppan fick vi fruktkräm med grädde och/eller mjölk. Ett par timmar och flera bilder senare hade det hunnit bli kaffedags och en god stund efter det tyckte jag det var dags att dra. Otroligt vad fort tiden går när man har trevligt.

På hemvägen ”fastnade” jag igen. Jag fick för mig att jag skulle ta en titt på byggarbetet hos min fosterfars systersonson och hans rara fru.

Mitt fortskaffningsmedel chockade värdparet, dom har aldrig sett mig på cykel tidigare sa dom. Nöjd över att ha lyckats göra nåt oväntat klev jag av och fick därefter en rundtur på tomten.

Sen satte vi oss på terrassen vid ”sommarstugan” och jag blev tillfrågad om jag ville ha nåt att dricka. ”Jag tar gärna en konjak” hörde jag mig säga. Var kom det ifrån? Det hade jag inte alls tänkt mig egentligen? Men på två röda hade jag ett glas god konjak framför näsan. Vi finlandssvenskar är också sociala, gästfria och generösa.

Socialiteten pågick tills vi hörde turturduvornas röster närma sig och värden fick göra en ny rundtur. ”Jasså, är du på byrunda idag också?” utbrast mamma när hon fick syn på mig. ”Ja, jag fick ju ingen konjak hos er” skojade jag. Efter lite småprat fortsatte dom sin promenad och kort därefter trampade jag också i väg.

Det blev ett kort stopp till innan jag var hemma. Jag ville se hur sommargrannen psykologens nya trappräcke och dass tog sig ut. Jag var inte ensam om att vara nyfiken – ljudet av kvistar som knäcktes hördes från skogsbrynet, men jag fick tyvärr inte syn på vad som förorsakade det.

Skymningen började redan sänka sig när jag hade tagit dom sista bilderna och fortsatte rulla hemåt. Nästa gång jag ska i väg nånstans är det nog bäst att stoppa ner ficklampan. 😀