Igår var jag stressad och hade kärt besök, idag har jag självmant lämnat Udden i flera timmar och Emil har flyttat in.

Stressigt värre
För att kunna sätta nytvättade mattor på golvet i köket kände jag mig tvungen att torka golvet först. Det hör till liksom. Jag fick min belöning när jag bredde ut den solvarma, såp-doftande mattan på ett fräscht golv. Ett alldeles gratis nöje om jag bortser från arbetstid och tvättmedel.

Därefter övervägde om jag verkligen skulla hinna tvätta dom tre återstående mattorna innan det var dags att förbereda kvällens besök? Men sen kom jag på att vi skulle använda ”skurbordet” när vi satt på bryggan och jag hade ingen lust att bära det fram och tillbaka. Lättjan vann (igen) – skurandet gick på högvarv.

Till råga på allt tappade jag greppet om sista mattan när jag slutsköljde den i sjön. Förtvivlad såg jag den sakta sjunka ner i dyn, på tok för långt bort för att kunna nå den med handen. Som tur var nådde skaftet på sopborsten jag brukar tvätta båten med fram. När jag hade halat in den gällde det att skölja bort grumset som hade fastnat, men den här gången höll jag den i ett stadigt grepp.

Prick 17.37 var jag klar. Då hade jag också hunnit med en simtur och ställt tillbaka bordet ute på bryggan för att torka. 17.50 hade jag fått på mig kläder och rafsat händerna genom håret och 17.57 såg jag en välbekant figur med en blåvit blombukett dyka upp på skogsstigen. Perfekt tajming och en mycket punktlig gäst.

Barndomsvän
Vi har känt varandra sen barnsben, Råttan/Väduren och jag. Under några år hade vi bara sporadisk kontakt, men ”fann varandra” igen, vilket jag upplever som ganska ovanligt. Numera ses vi bara när hon är hemma på semester men kommunicerar digitalt med ojämna mellanrum. I fjol sågs vi inte alls, så vi hade en hel del att ta igen.

Vi satt kvar på bryggan tills det började kännas kyligt, sen flyttade vi in och fortsatte pokulera tills timern stängde av fönsterbelysningen. Vid det laget beslöt hon bryta upp. För att se till att hon kom hem välbehållen följde jag henne till hemtrappan och kramade varmt om henne en gång till.

Tid att passa
Jag hann nätt och jämnt bli klar för avfärd till halv två idag. Men jag uträttade inte ett smack. Tiden gick åt till frukost, blomvattning, dassbesök, tidningsläsning, morgontoalett och påklädning. Makalöst hur jag kan få tiden att gå.

Jag hade tid hos frissan klockan två men hade tid över för att sticka mig in i butiken en snabbis. När jag var hemma tillbaka hade klockan hunnit bli halv sex. På hemvägen åkte jag med utlovade rädisor och några gamla fotografier till Råttan, lämnade tillbaka en bok hos skyddslingen och hade prickat in eftermiddagskaffe hos turturduvorna.

Emil
För ett par dar sen ringde mamma och sa att hon hade hittat en son till mig! Honom fick jag med mig hem idag, han var redan döpt till Emil. Till skillnad från andra barn, är han tyst och lugn. Han behöver heller ingen mat eller skötsel. Utom möjligen en avdammning då och då. En helt idealisk liten son med andra ord. 😀