Regnmakeriet lyckades över förväntan, tvättivern har övergått till mattor, jag har fått en ny ”kompis” och iakttagit två mårdhundar.

Regn
Natten bjöd på sju millimeter regn. Mitt regnmakeri lyckades alltså igen, tack för det! Två dagar dröjde det till verkställning, den 5.7 fyllde jag på vattentunnan.

Tvättiver
Fönster kan man ju putsa i nästan vilket väder som helst, men mattor måste man skura när vädret medger resonerade jag igår. I en av verandabänkarna gjorde jag för ett tag sen ett ”fynd” – en sopsäck märkt ”Små mattor att tvätta”, daterad 9.8.2007. Det var alltså hög tid att verkställa.

Sex mattor hann jag med igår, idag nöjde jag mig med den långa köksmattan och har lagt ytterligare tre i blöt. Lyckligtvis hann jag rädda den matta som var nästan torr igår kväll undan regnet, dom övriga var så blöta så dom fick hänga kvar ute. I morgon skurar jag dom sista (tror jag?).

Respektingivande kompis
För att få plats med fler mattor på bryggräckena, hämtade jag ett par för att hänga på piskställningen i eftermiddags. En bit från ställningen såg jag nåt svart som närmast påminde om en hög med avföring, men en bråkdels sekund senare insåg jag att det var en orm som låg och vilade.

Min första tanke var förstås att det måste vara en snok eftersom den var svart, men dom gula fläckarna saknades, det var alltså en huggorm. Jag vände bums, la ifrån mig mattorna och skyndade in för att hämta kameran. Ormen låg snällt kvar, men tittade upp när jag närmade mig och tyckte tydligen att jag blev för närgången så den kröp raskt i väg under granen.

Jag gjorde mitt bästa för att förklara att jag var helt ofarlig, men ormar litar förstås mer på instinkten än på oss människor. När jag hängde upp mattorna såg jag bara en skymt av den i gräset under granen.

Det förklarar den svarta svanstipp jag såg härom dagen när jag öppnade dörren till boden. Då trodde jag att det var en ödla även om färgen inte stämde riktigt. Antagligen bor min kompis där under golvet nånstans.

Vi sågs en gång till efter en stund. Efter att jag hade betygat min ofarlighet och lugnet åter hade sänkt sig tyckte ormen tydligen att det var riskfritt att fortsätta sin vilopaus. Den låg hoprullad på samma ställe som när jag först såg den. Den här gången försökte jag smyga mig fram för att få en närbild, men då jag var ett par meter bort lyfte den på huvet och iakttog mig stint. För att inte störa den stannade jag där och tog min bild.

Mårdhundsmöte
Jag kan bara önska att jag hade haft kameran till hands också när jag tog dagens sista simtur vid halv nio-tiden. Jag stannade till vid min skurplats och övervägde om jag skulle hinna tvätta resten av mattorna i morgon? Medan jag stod där och funderade, fick jag syn på en fyrbent varelse som av allt att döma letade efter ätbart på den övervuxna gamla bastugrunden.

Först såg jag bara bakdelen och undrade vad i allsin dar det kunde vara för djur. Pälsen var mörk och verkade korthårig. Sen såg jag hela kroppen och konstaterade att det var en mårdhund. Troligen en valp av färgen och den korta svanstippen att döma. Strax därefter såg jag en till!

Jag hann också se ansiktet tydligt på den ena. Teckningen ser ut som på en tvättbjörn och påminner om en bandit i Kalle Anka. Den stod och spejade åt mitt håll och kände till slut min vittring. Det fick den att vända om och gå sin väg. Kompisen märkte inget först, men gjorde sen sällskap när den också upptäckte mig.

Jag kunde inte låta bli att undra hur Snuttan hade reagerat, både på ormen och mårdhundarna. Troligen hade hon försökt jaga/fånga ormen, men frågan är hur hon hade hanterat mårdhundarna? Sett dom som hot kanske och tagit till flykten? Dom frågorna är och förblir obesvarade. Usch, vad jag saknar henne fortfarande.