Jag har varit bortest ett dygn, gullat med grodyngel och utsatt min kropp för hårda prövningar.

På annan ort
Sent igår eftermiddag slängde jag ryggsäcken i Silverpilen och satte av mot öns norra del. Bonussystern och jag kom fram till att det var bäst att jag infann mig redan kvällen innan för att klara av att komma upp i tid nästa morgon.

Jag fick ett varmt mottagande. ”Jag har väntat på dig hela daaan” sa bonussystern när hon mötte mig vid bilen. Sånt värmer. I en idyllisk miljö på bryggan vid dammen som finns på godset blev jag trakterad med mat och dryck. Medan kvällssolens sista strålar värmde oss åt vi nygrillat, drack vin och pratade bort flera timmar.

Kittlande upplevelse
I nämnda damm bor bland annat en otalig mängd grodyngel. Så här års är dom redan stora och många hade hunnit utvecklat sina bakfötter. Grodor känner jag varmt för, oavsett storlek, så jag kunde inte låta bli att ta upp en liten krabat och heja på den på nära håll. Jag fick inget svar, men den viftade glatt med bakkroppen så jag förstod att sympatin var ömsesidig. 😉

När jag stack ner handen i yngelstimmet flockades en hel rad yngel vid vattenytan och satte sig längs min hand. Dom trodde antagligen att jag var nåt ätbart och pussade mig oändligt med sina små munnar. Munrörelserna på huden kittlade behagligt. Min tur att bli pussad i stället för grodorna.

Heldagstur
04.30 i morse(!) var det väckning för att vi skulle hinna få i oss lite frukost innan vi gav oss av till dagens utfärdsmål. ”Vi” bestod av bonussyster, -svåger och -systerdotter. Övriga i familjen, två fyrbenta lurvtussar, lämnades hemma på grund av värmen och av hänsyn till den ena hundens hälsa.

Jag uppskattade den tidiga väckningen när vi började dagens vandring ca 05.40. Det var fortfarande svalt, ljusförhållandena var fotovänliga och naturen var nymornad. Första sträckan gick över myrmark och bjöd på en fantastisk upplevelse – livs levande sileshår! Botanisera gärna i dagens bildfångst  (exklusive personporträtt).

Uppskattningsvis hade vi avverkat minst 12 km när vi sju och en halv timme senare var tillbaka vid startpunkten. Dagen bjöd på strålande väder med snudd på bastuvärme och lunchpausen medgav en simtur i ljummet, vinfärgat vatten. Smaken var däremot inte vinaktig, men heller inte så ”sumpig” som jag hade föreställt mig.

Kroppen kändes behagligt trött när vi lastade av ryggsäckarna och satte oss i bilen för återfärd. Alla fötter var välbehållna och inga ben brutna. Än en gång ett hjärtligt tack till mina ”guider” för den naturnära dagen!

Hem, ljuva hem
Framåt fyra-snåret var jag tillbaka på Udden. Det kändes som om jag hade varit borta i en vecka! På dörren satt i vanlig ordning en hälsning: ”Just så, ingen hemma”.

Efter att ha packat upp, vattnat blommorna och fyllt på kroppsbränslet, parkerade jag mig i gungan med dagens tidning och somnade in efter en stund. Det oaktat blir det skönt med några timmar till så småningom.