Tack vare dagens sommarvärme – +24° på eftermiddagen – passade jag på att ventilera Silverpilen. Läckaget är ju åtgärdat för ett bra tag sen men golvklädseln är fortfarande fuktig. Inte så underligt med tanke på att det läckte in vatten i minst ett års tid!

När jag öppnade dörren bakom förarsätet fick jag syn på nåt jag har letat efter överallt i ett par månader. Mitt favoritläppstift! Jag hade redan gett upp, men här låg det ju. Det måste ha ramlat ur en ficka vid nåt tillfälle.

Nu är det så att jag ingalunda har ont om läppstift. I ”kollektionen” finns två dussin (jag kon­troll­räknade nyss), men just det upphittade använder jag helst när jag ska vara vardagsfin så jag blev jätteglad. 😊

Jag skulle gärna köpa ett till i samma färg, men se det är stört omöjligt konstaterade jag i dag då jag gjorde ett försök. Det är för mig fullständigt obegripligt varför det jämt kommer nya färger? Och ingen av dom stämmer överens med färgen man hade innan.

Det är förstås ett i-landsproblem så jag ska inte gnälla, men det är nog så irriterande. Här ute på landsbygden säljs läppstift bara i en del större matvarubutiker, så utbudet och möjligheten att kolla färgnyans är minst sagt begränsad.

Att åka till stan för ett läppstift gör jag bara inte. Och dom få gånger jag är tvungen att lämna ön vill jag tillbaka fortast möjligt, så några läppstiftsinköp finns aldrig på dagordningen.

Jag kan förstås handla på nätet, men då är det nästan omöjligt att få rätt nyans. Dom gånger jag har testat, har färgen inte stämt överens med den som visades i nätbutiken, vilket jag för all del kan förstå. En färgkarta är aldrig exakt.

Men ett litet tag till räcker det gamla favoritläppstiftet. Det är en av fördelarna med masktvång. 😉