Fortsättning på föregående inlägg (2.11.2020)


Uppvakning
Hur lång tid som hade gått innan jag vaknade ur narkosen har jag ingen aning om. Jag ville helst bara fortsätta sova. Törstig var jag också, men blev nekad dryck.

Från uppvakningen fördes jag till avdelning fem och ett rum med fyra sängar. Hur eller när jag kom dit har jag inget minne av. När jag blev medveten om min omgivning igen fann jag mig fortfarande ansluten till två droppflaskor och dessutom en dräneringsslang med tillhörande behållare.

Bröstet var inpackat i flera lager vit tejp som såg ut som vaxduk. Dagen förlöpte för det mesta i ett töcken, jag sov mest. Att jag låg i säng nummer 13 upptäckte jag senare. Men det brukar vara mitt lyckotal så det kändes helt OK.

Vid lunchtid fick jag i mig ett glas vatten och en burk blåbärssoppa. När jag steg upp för att gå på toa kände jag mig yr och fortfarande omtöcknad. Jag noterade i alla fall att jag hade en rumskamrat som inte kunde ta sig till toan på egen hand.

Hon log mot mig när hon rullades tillbaka till sin säng på en speciell toalettstol. Jag är osäker på om jag besvarade hennes leende. Jag tyckte inte jag hade nån anledning att le, men jag kanske gjorde det på ren rutin?

Middagen serverades klockan fem. En portion välsmakande grönsakssoppa och äppelgröt (på korngryn) som dessert. Vid det här laget började jag känna mig normal och åt upp soppan även om jag inte var direkt hungrig. Desserten avstod jag från.

Efter maten beslöt jag mig för att kolla om jag fortfarande var yr och steg upp. Jag hann bara ta en snabbtitt genom fönstret innan jag kände att jag måste kräkas. Snabbt in på toan. Soppan försvann raskt ner i toaskålen.

De rara sköterskorna avlöste varandra och såg till att vi hade vad vi behövde. Till exempel tand­borste och tandkräm. Jag hade ju inte förutsett att jag skulle stanna kvar så länge, så jag hade inga toalett­grejer med mig. Härligt att få borsta tänderna!

Rumskamraten
För att inte verka oartig, presenterade jag mig för min rumskamrat efter tandborstningen. Vi var bara två i rummet. Hon sa vad hon hette och vi fortsatte prata. Jag drog fram en stol så jag kunde se hennes ansikte i stället för att bara höra hennes röst bakom draperiet som skilde oss åt.

Hon berättade varför hon var där och förklarade varför hon såg ut som hon gjorde. Mitt första intryck av henne hade varit att hon var dvärg, men där hade jag fel. Hon led av svår reumatism sedan tonåren, vilket innebar att hennes leder hade opererats i omgångar. Hon hade också astma.

Mest led hon av att nacken inte fanns längre. Hennes ansikte såg därför ut som en karikatyr i och med att kinderna vilade direkt på kroppen. Hennes ben var tunnare än mina armar och hennes högra arm hängde livlös vid sidan av kroppen. Jag är bara en torso numera konstaterade hon.

När hon berättade om allt hon varit med om i sjukdomsväg blev jag gråtfärdig. Hur i all sin dar stod hon ut och orkade hålla humöret uppe undrade jag? ”Jag vägrar ge upp”, svarade hon. Att beklaga sig gjorde ju ingen nytta, så hon valde att hellre vara glad och skojfrisk.

Kvällen förlöpte under fortsatt samtal och tevenyheterna, sen sa vi så småningom god natt och försökte hitta en någorlunda bekväm sovställning. Min rumskamrat var tvungen att sova på rygg för att kunna hålla sitt opererade ben högt.

Hon hade varnat mig för att hon snarkade och ryggställningen gjorde det förstås inte bättre, men jag förlät henne så gärna. Hon bad också om ursäkt för att hon väckte mig när hon behövde gå på toa den rara människan.

Kvart över tre på natten vaknade jag och kände mig väldigt pigg. Jag var helt övertygad om att det var morgon och i skumrasket fick jag för mig att klockan var kvart i åtta. Rumskamraten som också var vaken upplyste mig om att det var fem timmar kvar till väckning så jag somnade om så småningom.

Jag tror jag vaknade av att vi blev serverade frukost. Sköterskan kollade igen att dräneringen fungerade och tog en titt på ”bröstpaketet” men blev nog inte värst mycket klokare. Möjligen kollade hon att blodet inte sipprade ut på fel ställe.

Droppflaskorna hade jag blivit av med redan på kvällen så det var klart enklare att ta sig till toan. Dräneringsbehållaren fick jag ha i en liten axelväska. Antibiotikan fick jag härefter i pillerform i stället och en tablett för att förhindra nya blödningar. Åtminstone uppfattade jag det så.

Efter frukosten kom läkaren och sa att jag skulle fortsätta med antibiotikan en vecka. Hon bekräftade också att jag skulle få åka hem.

Men först drog hon av mig tejplagren – en smärtsam upplevelse kan jag intyga! – och inspekterade det nya såret. Därefter drogs dräneringsslangen ut och såret försågs med en kompress. Det stora såret fick sårtejp.

Utskrivning och hemresa
Vid tio-snåret ringde jag Husse och talade om att jag skulle få åka hem. Sjuksköterskan hade beställt sjuktaxi. I tron att den skulle dyka upp ganska snart tackade jag nej till lunch men var tvungen att ångra mig. Det var helt OK sa sköterskan, dom hade beställt mat till mig också.

Eftersom taxin dröjde ytterligare bad jag sköterskan ringa beställningscentralen på nytt. Inom tio minuter dök chaffisen upp, han hämtade mig i rummet. Klockan var då ca halv två!!

Han talade om att han hade varit körledig i 90 minuter så han begrep inte varför han inte fått nåt anrop. Vi kom fram till att beställningssystemet har stor förbättringspotential.

Hemfärden gick snabbt under trevligt samtal. Och som vanligt jublade jag högljutt då vi åkte över Pungböle bro. Nu var jag på rätt sida igen.

Väl framme på Udden mötte Husse och Mia mig vid taxin. Viktigaste anledningen till att Husse mötte oss var att han var tvungen att lösa ut mig. Jag hade ju inga pengar. 😀

O, så skönt att få komma hem! Två nätter borta kändes som en hel vecka.

6 tankar om “Fortsättning på föregående inlägg (2.11.2020)

  1. Skönt att höra att du är på udden med husse! Tycker dock att du ska besöka en distriktssköterska eller vad dom heter i Finland, för dom har erfarenhet och kan se om läkningen går åt rätt håll!
    Själv var jag också i packad i flera lager av kompresser och absorberande förband, ”joddlaren” vägrade befatta sig med eländet så jag tejpade och fixade själv i två månader och nu syns bara trådsmala strimmor, helt otroligt hur duktiga kirurgerna var.

    Gilla

Kommentera här!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.