Utomhusstädningen i förrgår stötte inte på några hinder. Gräset blev hastigt och lustigt för långt på ”parad­sidan” av huset. För en gång skull var lilla gräsklipparen med på noterna och startade snällt efter en extra sup.

Dagens städning inomhus var inte lika smärtfri. När jag drog i gång dammsugaren var suget mer eller mindre obefintligt. Ungefär lika effektivt som om jag hade blåst av dammet. Dammpåsen var inte full, men jag bytte ändå. Ingen skillnad.

Nästa åtgärd var att damma av filtret, men det hade jag tydligen gjort nyligen så det gjorde heller ingen skillnad.

Då var det förstås stopp i röret/slangen. Igen. Att vända slangen för att suga ut hindret hade heller ingen effekt. Suget var fortfarande lika dåligt.

Då återstod att ta i sär röret. På min dammsugare är det en knepig procedur, så när Husse kom hem stod jag i badrummet och satte på ett plåster. Den lilla skruvmejseln jag hade försökt trycka in knappen för att lossa röret med hade rivit upp ett sår på handleden.

Han undrade vad jag hade haft för mig, så jag svarade: ”Jag har jobbat på egen hand.” Sen förklarade jag vari problemet bestod.

Att få den rackarns lilla knappen att ge med sig lyckades inte för Husse heller. Fast då upptäckte han en knapp på ett annat ställe och kunde lossa slangen från röret. (Den hade jag glömt trots att jag har använt den tidigare.)

Efter ett par manuella provblåsningar kom vi fram till att stoppet låg i röret, inte i slangen. ”Har du nåt man kan rensa röret med?”, undrade Husse.

Jag föreslog järntråd som fanns ute i boden. När jag gick ut på trappan en stund senare såg jag att det kom damm- och grästussar på löpande band ur röret. Och efter en avslutande manuell blåsning verkade det äntligen tomt, så då kunde jag äntligen börja städa. Tack igen Husse!

Vid middagsbordet konstaterade han: ”Det är säkert ingen annan som försökt skära upp pulsådern bara för stopp i röret.” 😀