13.9 – Vassa verktyg och gulliga killar


Jag har jobbat på egen hand, gräset är klippt och jag har träffat en charmerande herre.

Jobbat på egen hand
Strandröjningen i fjol våras måste begränsas på grund av vattenrörets placering. Det gav så klart en vassrugge tillfälle att frodas. I måndags hade jag fått nog av den, nu skulle den elimineras.

Jag har funderat på tilltaget en längre tid, mest för att komma fram till vilket verktyg som skulle vara mest praktiskt. Det fick bli den långskaftade grässaxen, jag är inte riktigt kompis med min stora lie.

Det var drygt innan jag var nöjd, men inspirationen höll i sig så jag fortsatte med min lilla lie för att också få bort vassen invid bryggan. Husse hade gjort mig sällskap under tiden och höll på att kapa dom nya vasskotten i stranden.

Allt gick bra ända tills jag skar mig i fingret. Husse undrade hur i all världen jag bar mig åt för att lyckas med det?

Jag förklarade att jag greppade vasstråna med ena handen och skar av dom med den andra. Han påstår att han aldrig tidigare har hört talas om nån som har skurit sig med en lie. Men nån ska ju vara den första. 😀

Gräset klippt
På onsdagen lämpade sig vädret för gräsklippning bestämde Husse och gjorde slag i saken. Först klippte han på Udden (trots mina protester), sen i Tallmo och slutligen på Dragegården. Ett helt dagsverke!

Idag fick jag för mig att jag äntligen skulle klippa det långa gräset där kökslandet låg tidigare. Jag har nekat Husse att klippa där, dels för att det är ojämnt och dels för att jag var rädd om vallörten och prydnadslöken som växer där.

Utsikten från det västra sovrumsfönstret behövde också åtgärdas. Dom vissna och torra växterna som spretade utanför störde mig varje gång jag tittade ut. Det blev nya tag med lilla lien – utan missöden den här gången.

En charmerande herre
Igår var jag på besök på en för mig ny adress. Vår informella skrivarträff skulle den här gången hållas där. Dess värre visade det sig att ingen annan i gruppen kunde delta, men jag var så välkommen ändå meddelade dagens värdinna.

Hon bodde i ett charmigt gammalt hus konstaterade jag när jag parkerade. Då dörren öppnades hälsades jag välkommen dels av värdinnan och dels av en charmerande herre som hade svårt att tygla sin förtjusning när han såg mig.

Värdinnan förklarade att han är stormförtjust i besökare och därför blir överentusiastisk. Ett sånt välkomnande kan man ju inte ta illa upp för!

Den charmerande unga herrn tillhör rasen Groenendael (Belgisk vallhund), så det var mycket svart, lång och mjuk päls ovanför dom fyra benen. Och är man bara fyra år så är det fullt förlåtligt att bli över­en­tu­siastisk. 🙂

Värdinnan var lika charmerande hon, även om hon inte var fullt lika entusiastisk. Det blev en givande och angenäm eftermiddag på alla sätt, tack igen!

Kommentera här!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.