27.6 – Idogt arbete


Kvist‑ och häcksax har kommit till användning, parabolen är nermonterad och takrännorna putsade. Idag träff med ”skrivarkollegerna”.

Kvist‑ och häcksax i användning
I förrgår tog jag i tu med oönskad växtlighet. Både kvist‑ och häcksax kom till användning. Kvistsaxen rådde på början till allsköns buskar och plommon­träd, häcksaxen gjorde effektivt slut på nya skott.

Igår fortsatte nermejandet. Oönskade alskott och lönnkvistar stod i tur. Och nästa sommar är det givetvis dags igen.

Parabolen nermonterad
Mitt abonnemang hos Canal Digital upphörde för flera år sen, men parabolen har hängt kvar på väggen. När det har stormat som värst har jag hört den kvida.

Men nu är det slut med det. Igår eftermiddag åtog sig Husse att plocka ner den. Nu väntar den på sin sista vila på sopstationen i Genböle.

Takrännorna putsade
Eftersom stegen ändå var framme, kom jag på att jag kunde passa på att putsa takrännorna. Men se det fick jag inte, Husse insisterade på att göra jobbet.

Tack vare den fiffiga sprutmojen som Husse skaffade till trädgårdsslangen räknade han ut att det skulle gå elegantast att spola bort innehållet – förutsatt att slangen nådde så långt.

Det visade sig att den nådde mer än halva längden på huset och strålen var kraftig nog att rengöra hela rännan, så det gick betydligt smidigare än när jag har rengjort dom tidigare.

”Hur är det med rännan på andra sidan av huset då?” undrade Husse när han var klar. Jag erkände att den aldrig har blivit putsad sen den kom upp för 18 år(!) sen. ”Där finns ju inga träd som fäller löv” påpekade jag, men det argumentet bet inte alls. Han skulle prompt upp och kolla.

Eftersom vildvinet växer inne i början på rännan hade en hel del gegga fastnat där förstås. Efter en del krafsande och spolande var han nöjd och konstaterade sen att resten av rännan var tom.

Trots att det var min idé bestod min enda insats av att dra ut slangen, koppla på och stänga av vattenpumpen. Tänk så orättvist livet kan vara ibland. 😀

Träff med ”skrivarkollegerna”
Strax före tre i eftermiddags parkerade jag och en skrivarkollega samtidigt utanför dagens mötes­plats. Min skrivarkollega bodde på 80-talet i huset vi skulle in i och kom fortfarande i håg en del av sina grannar.

På andra våningen stod dagens värdinna i dörr­öpp­ningen och hälsade oss välkomna. En ung gentle­man på fyra ben ville också välkomna oss. Inga fler i gruppen dök upp, så vi satte oss vid kaffebordet och lät samtalet flöda medan vi försåg oss med tilltugg.

Eftersom det inte finns nåt givet ämne eller tema för våra träffar, handlade samtalet om vitt skilda ämnen innan vi kom in på vårt respektive skrivande. Båda mina skrivarkolleger hade påbörjat större skrivprojekt.

Jag blev tvungen att medge att mitt än så länge bara finns i huv’et. Frågan är om det nånsin kommer ut i textform? Självkritiken är hård. :-/

Kommentera här!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.