Tant Aurelia och farbror Kalle, Aurelia (farbror Kalles andra fru) och Karl Bergström, bodde i ett hus nära ”Berströms”. Gården hade farbror Kalle överlämnat för många år sedan till sonen Gösta.
Min fosterfar och farbror Kalle var bröder, men vad jag minns umgicks vi inte särskilt ofta? Jag kommer bara i håg något enstaka kaffekalas.
Till ”Berströms” gick vi alltid och hämtade mjölken. När jag blev gammal nog att få uppdraget, hände det ibland att jag stötte på farbror Kalle som var på väg i samma ärende.
Han var alltid iklädd keps, läderstövlar och stövelbyxor (som på bilden). ”Goda’” sa man då och neg så att mjölkkannan nästan tog i marken.
Jag upplevde att han bara muttrade trumpet, men det berodde säkerligen på att han hörde dåligt. Min klasskompis ”Kate” i småskolan, hans barnbarn, har intygat att han var jättesnäll och rar.
Tant Aurelia var heller inte så munter. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin såg henne le? Jag tyckte jämt att hon omgavs av ett mörkt moln. Hon kanske inte hade någon orsak att vara glad?
Uddmors betraktelser 
Sådär grunnar jag nu på gamla dar – varför var hon sur? Vad bar hon på? Kan man födas sur? – Nej något måste väl ha gjort henne sur? Inbillar mig att man skulle kunna väcka något hos de flesta, en glimt av glädje. Men ingen förstår vad det skulle handla om. Som vi alla längtar efter kärlek i någon form t.ex. Kommer ingen vart.
GillaGilla
Nu klickade jag på svara, det gick inte att kommentera det som handlade om din första mamma.
Så gripande och så mycket du haft att ta in och härbärgera.Av allting lär man sig ju något, du har fått lära dig massor. Har själv skrivit om min mamma-relation och hur jag blev bortgullad. Av det lär man sig ingenting, men jag fick ju kärlek så det rann över brädden. Underbart låter det som, men jag behövde lära mig fasligt mycket….
GillaGilla
”För mycket och för lite skämmer allt” brukade min fostermor säga. Så är det nog, lagom är bäst. Frågan är hur man definierar lagom?
GillaGilla
Trots att jag så innerligt väl vet att det är bortkastad tid och energi att grunna eller oroa sig, var jag för ett tag sen i liknande situation. En nära vän verkade ha gått upp i rök. Gissa hur många gånger jag ställde mig frågan varför och av vilken anledning? 🙂 Såna är vi mänskor.
GillaGilla
För att bli sur – och kanske bitter? – krävs helt säkert att man känt sig illa behandlad. Jag föreställer mig att tant Aurelia saknade förmågan att säga i från och stå upp för sin rätt, vilket så småningom ledde till hennes surmulenhet. Till slut blev den en del av hennes personlighet.
GillaGilla
Om morfar kan jag av naturliga skäl inte uttala mig, men på 70-talet var jag ju med och jag var ofta in till Aurelia då. Jag fick väl gå lite ärenden och jag krattade åt henne på vårarna. Efter skolan gick jag ofta dit, för jag tyckte hon var ensam och behövde ”livas upp” och trodde på barns vis att jag kunde göra det, men tydligen var jag inte särskilt bra på det 🙂 !!! För hon var/blev aldrig glad/are för det! Jag satt på en pall vid fönstret och hon vid skrivbordet eller gungstolen och konversationen var ganska ”stel”. Jag gav mig dock inte (kände det lite som min plikt), envis som man är, utan gick dit regelbundet. Särskilt muntert var det inte, allra minst för ett barn. Jag kommer inte heller ihåg några leenden eller skratt, men det kanske fanns någon orsak som man inte vet om.
GillaGillad av 1 person
Ja håller med syster, farmor var enastående, vi bodde ju där i ett rum och kök, tre ungar, mamma,pappa och fammo…
GillaGilla
Ja inte var dom några solstrålar min morfar och hans fru nummer två! Minns hur jag blev inkallad för att hjälpa till att byta hans pyjamas då han låg till sängs på slutet. Upplevelsen var obehaglig för en liten tjej.
Alldeles rätt hon var den eviga pessimisten, aldrig något positivt ur hennes mun. Jättesnäll och rar? Nej, inget jag upptäckte, tyvärr…
GillaGillad av 1 person
Fick höra om ditt inlägg….var tvungen att kommentera.Kan bara instämma.
Tur man hade farmor, hon var den snällaste, godaste, gladaste ❤️
GillaGillad av 2 personer