Jag har klarat snöskottning och vedhämtning, lunchat ”på stan” och reflekterat över mina med­män­niskor.

Klarat snöskottning
I förrgår krävde snömängden en liten insats med snösläde och -raka. För att inte sabotera onsdagens behandling tog jag det lugnt och försiktigt. Den fluffiga snön underlättade jobbet.

Klarat vedhämtning
Eftersom jag inte visste vad som räknas som bära/lyfta tungt, tog jag det säkra före det osäkra och bar in fyra vedträn åt gången ända tills jag kom på att snösläden var idealisk för ändamålet. Den kunde jag lasta med ved och dra efter mig, sen bar jag in en mindre mängd åt gången. Problemet löst. 🙂

Ännu bättre lyckades vedhämtningen igår kväll. Tack vare den hjälpsamme unge mannen som var på besök har jag nu ved för minst ett par dar framåt. Efter det kan jag utan tvivel återgå till mina vanliga vedhämtningsrutiner.

Lunch ”på stan”
Igår blev det bråttom. Jag hade tänkt kliva upp vid nio, men vaknade först en timme senare och klockan tolv hade jag lovat vara på plats 25 km bort för att äta lunch med en mysig person som jag inte träffar så ofta. Innan dess behövde jag värma upp Silverpilen och hade dessutom ett par ärenden att uträtta.

För att varsko henne ringde jag och frågade om det var OK att jag kom en kvart-tjugo över? Jadå, det gick så bra sa hon. Exakt kl 12 var jag på plats.

Det där slår sällan fel. Om jag förvarnar om en för­se­ning hinner jag i tid, men om jag inte hade ringt hade jag garanterat blivit försenad. Lustigt fenomen.

Lunchen intogs på Café Adéle och var lika god som alltid. Jag var för all del inte hungrig, jag hade ju nyligen ätit frukost, men jag klämde ner en liten portion ändå medan vi pratade om ditt och datt.

Reflekterat över mina medmänniskor
Visst är det märkligt att en del människor man träffar alltid är glada och positiva, medan andra kon­sekvent luftar sitt missnöje och beklagar sig? Och dom som verkligen har anledning gör det sällan har jag märkt. Ingenting blir väl bättre av att man är negativ?

Det blev väldigt tydligt just igår. Alla jag träffade under dagen utstrålade positiva vibbar – utom en. En man som jag inte kan minnas att jag nånsin sett le, än mindre hört säga nåt positivt nånsin. Alltid lika butter och sur. Är det inte fel på det ena så är det på det andra.

Igår var det snön. Vi råkade packa våra inköp samtidigt i samma kassa och följdes åt ut ur butiken. Jag hade tänkt nöja mig med att hälsa för att slippa höra klagolåten, men så lätt skulle jag inte slippa undan… ”Nu vräker snön ner igen och jag som hade skottat överallt igår” beklagade han sig.

Tja, vad svarar man på det? Att det är högst normalt med snöfall den här årstiden? Att vi alla är ut­satta för samma väder och prövningar? Eller att han i så fall borde göra nåt åt det usla vädret?

Att falla in i hans klagan föll mig aldrig in. Några tröstande ord hade jag inte heller på lager. Det är förresten ingen idé har jag lärt mig. Såna människor hittar bara på nåt annat att beklaga sig över.

Som tur är drabbas jag sällan av negativitetsspridarna. Ingen i vän­‑ och bekantskapskretsen tillhör ”minusmänniskorna”. Tvärtom! I regel lyckas min umgängeskrets få mig på gott humör.

Senast idag har jag förlängt mitt liv genom hjärtliga skratt tack vare en slagfärdig och humoristisk besökare. Tack för det! 🙂