När jag vaknade i morse kände jag mig definitivt levande. Jag var också helt säker på att jag är jag, min mors enda barn, och den jag utgett mig för att vara sen jag föddes. Men det är tyvärr inte Swedbanks jurister.

Igår fick jag ett mejl från kundombudsmannen på Swedbank (min understrykning och något förkortat):
”Hej! Jag har varit i kontakt med finska skatteverket. Tyvärr kunde de, av sekretess­skäl, inte diskutera ditt ärende med mig. Utan i allmänna ordalag diskuterade vad som gällde för bouppteckning i Finland. Tyvärr fick jag felaktig information från finska ambassaden vad gäller hantering av bouppteckningar. Det var några år sedan man gjorde om hante­ringen av bouppteckningar, tidigare hade man den gången att bouppteckningar efter registrering skickades tillbaka till dödsbodelägarna enligt skatte­verket i Finland.

Det vi, banken, är fundersamma på är de uppgifter som finns medtagna i det boupptecknings­in­stru­ment som du skickat till banken eftersom det där är medskickat en släktutredning, daterad 26 mars 2014, från Magistraten i Västra Nyland där det inte finns någon anteckning om några barn. Hur kommer det sig att de gjort denna anteckning? Enligt ämbetsbetyget från Kyrkan i Finland, daterad 17 mars 2014, framgår att i första äktenskapet föddes ett barn. Kan du hjälpa oss med denna utredning, vilket man då måste få fram enligt skatteverket i Finland.”

Mitt sunda förnuft säger mig att om man inte registrerats som avliden, lever man fortfarande, men så är det kanske inte i Sverige (längre)? Mejlet har i vanlig ordning gått till min jurist. Han har lustigt nog aldrig tvivlat på att jag existerar eller att jag är jag?

Men vem vet, jag kanske har kapat nåns identitet och lurat alla myndigheter och instanser i både Finland och Sverige i mer än 60 år? Eller så är jag kanske bara ett spöke?